Här finns lirare av fin familj…

Hur är det man brukar säga?

”Äpplet faller inte långt från päronträdet“ – eller nåt sånt…

Tanken slår mej när jag bläddrar mej fram genom namnen i trupperna för Hockeyettans 48 lag. Här finns söner och till och med sonsöner till svenska OS-vinnare, till världsmästare, till junioreuropamästare, till NHL-proffs och, naturligtvis, till svenska mästare.

 

Den svenska hockeyfamiljen har ett gigantiskt stamträd. Här bara några exempel ur den digra högen:

o Huddinge-målvakten Marcus Due-Boje, son till backen Christian ”Crippe” Due-Boje, olympisk guldmedaljör i Lillehammer 1994 och tre gånger SM-vinnare med Djurgården;

o Kumla-backen Collin Leidborg, son till målvaktslegendaren Gunnar Leidborg, två gånger svensk mästare (1982 och 1984) med AIK;

o Troja/Ljungbys Niclas Lehmann, son till AIK:s svenske mästare Tommy Lehmann (1984) som också gjorde 36 NHL-matcher (35 i Boston Bruins – en i Edmonton Oilers);

o Huddinge-centern Christoffer Gozzi, son till Anders Gozzi som tillbringade sin mesta tid i AIK men också blev svensk mästare i Brynäs (1993);

o Örnsköldsviks-forwarden Emil Alba, son till AIK-backen Mats Alba, kanske mest känd för att ha ägt slutspelshistoriens mest berömda näsa – den som träffades av Håkan Södergrens klubba och slogs av i den första SM-finalen 1984. Svensk mästare blev pappa Alba ändå 1984 efter tre raka mot Djurgården.

Äpplet faller alltså inte så långt från päronträdet – ett inte bara gammalt ordspråk utan också ett sant sådant. Barns förmåga att härma och följa i sina föräldrars fotspår är ju upphovet, och i de flesta fall är det något positivt.

Jag kom att tänka på allt detta när jag var på Hockeyettans östra upptaktsträff en fredagslunch i augusti. H

amnade då vid samma bord som Valbos dåvarande tränare Pär Djoos – som jag bland annat spelat kändisfotboll med på Klosterliden i Långshyttan – och Hudiksvalls nye tränare Lars ”Lillis” Lövblom, som efter tio säsonger i Brynäs juniorverksamhet nu hoppat av efter att ha tröttnat på hockeyföräldrarnas beteende:

– Det är inte klokt egentligen. Det har eskalerat nåt alldeles fruktansvärt de senaste åren. Alla hockeyföräldrar verkar tro att deras söner ska bli stjärnor och dom lägger sig i allting. Man har åsikter om allt och alla och jag undrar vad dom har för självbild egentligen.

Djoos, OK. ”Lillis”, OK.

Men det är lunchbordets fjärde medlem som är den mest intressante: Jonas Lindström, 30-årig lagkapten i Hudiksvalls HC med över 350 matcher på den här nivån.

Lars-Ejes grabb, Ejes sonson. Farfar Eje Lindström som gjorde 57 A-landskamper men framförallt är en av svensk ishockeys största VM-hjältar.

Platsen Leninstadion i Moskva. Året 1957. Månaden mars. VM-titeln Sveriges andra.

Tre nationer var överlägsna de andra i detta VM: värdnationen Sovjet, Tjeckoslovakien och Sverige. Och eftersom Sovjet bara spelat oavgjort (2–2) mot Tjeckoslovakien medan Tre Kronor besegrat tjeckerna (2–0), så skulle det för svenskt guld räcka med oavgjort i avslutningsmatchen mot Sovjet.

Det blev 4–4 och även om det svenska mål man minns bäst är ”Garvis” Määttäs 4–4, så gjordes det ytterligare tre: Nisse Nilssons 0–1 och Eje Lindströms 0–2 i första perioden innan ryssarna vände matchen i andra perioden och gick från 0–2 till 4–2.

Men så kom i sista perioden farfar Lindströms 3–4, innan ”Garvis” kunde peta in guldpucken till 4–4. Så fick lagkapten Lasse Björn ta emot VM-bucklan och spelarna kunde stämma upp sången – inte nationalsången utan ”Helan går”.

När jag häromveckan träffade Lasse Björn berättade han:

– Arrangörerna hade ingen inspelning av ”Du gamla du fria”, eftersom man var så säkra på att man själva skulle vinna. Vi valde då mellan ”Mors lilla Olle”, ”Flickorna i Småland” och ”Helan går” – och tog den som de flesta kunde…

Om vad som hände sedan skriver Eje Lindström i boken ”TIMRÅ IK – en klassiker”:

”Att efter en stentuff rysare få stå som världsmästare och höra svenska nationalsången spelas inför ett knäpptyst Leninstadion är något som jag önskar att varje ung grabb skulle få uppleva.

Minnet blir inte svagare när jag tänker på hur jag möttes av USA:s landslag och Medelpads Ishockeyförbunds ordförande Allan Sundbom på centralstation i Sundsvall (vid tågbytet mot Timrå) och trodde att gratulationerna var avslutade. Inte anade jag vad som komma skulle.

Väl hemma i Timrå och Timrå järnvägsstation blir jag omtumlad mottagen av nästan 1 000 människor, uppfraktad på godsmagasinets lastbrygga för att hyllas med trumpetfanfar, tal, presenter och blommor och därefter hemdragen på en sparksläde till mina närmaste för ytterligare gratulationer.

Det hade varit några omtumlande dygn för en 19-årig arbetargrabb.”

Jonas Lindström som, förutom en säsong i Kristianstad, varit i Hudiksvall sedan 2007, verkar vara en lika lugn och sansad man som farfar Eje. Med sin bakgrund föddes han ju praktiskt taget in i hockeyns värld.

– Det var rätt naturligt, och jag bodde nog mer i ishallen än jag var hemma som liten. Hockeyn är ju förstavalet om man bor i Timrå. Lite fotboll blev det väl också men det var inget snack om var jag skulle landa, säger Jonas.

När detta skrivs har åtta omgångar spelats och Hudiksvall hänger bra med i toppen. Just nu på tredje plats: tre poäng efter ledande Huddinge, två poäng efter tvåan Visby/Roma.

Heja Hudik!

 

// Lasse Sandlin