Som en våt filt över allt och alla

Foto: Flywood Studio

KRÖNIKAN (del 1 – Nästa avsnitt fredag 27/3).

Ibland kan en hockeysäsong ta oväntat snabbt – och grymt – slut. Det har förvisso någon gång hänt att vi har lämnat ishallen med tunga steg efter ett tidigt playoff-uttåg, men aldrig tidigare – och förhoppningsvis aldrig igen – ska det behöva ske på det här sättet.

Ett dittills okänt virus tog sats där borta i Asien, spred sig över världen och stal vår glädje. Vilken kraft det hade insåg jag först när det bestämdes att returen mot Vimmerby skulle spelas utan publik. Som matchreferent på Hudik Hockeys hemsida skulle jag få sitta ensam på läktaren för att delge er alla känslor, all dramatik och all spänning. Hur det nu skulle gå till….

Det kändes som att vara på väg till en fest där champagnen stod på kylning, men där det till slut bara skulle serveras ett glas avslagen pilsner.

Nu blev det inte ens det och jag måste säga att det var ett klokt beslut. Ishockey bygger på samspelet mellan lagen och publiken. Utan publiken blir det bara ett träningspass.

Att det sedan blev några klubbar som drog fördel och andra som känner sig ”bestulna” på möjligheten att avancera till en annan nivå måste vi bortse ifrån.

Ett beslut alla måste acceptera

Jag har lite svårt att förstå kritiken mot beslutet att lägga ner hockeysäsongen. Hur skulle det annars gå till? Vilka undantag skulle förbundet i så fall behöva göra? Och vilka andra skulle då drabbas?

Hudik Hockey var också tidigt ute med sin synpunkt och sitt stöd för beslutet trots att chansen faktiskt fortfarande fanns att nå kvalserien (som ändå ingen egentligen ville spela).

Jodå, Vimmerby ledde matchserien med 1-0, men vi kan väl ändå vara överens om att det inte kändes som en omöjlighet för HHC att kunna vinna två raka på hemmaplan. Nu får vi aldrig facit på den ekvationen, och lika bra är väl det.

Jag lider med Väsby, jag lider med Björklöven och Modo – och jag lider med Timrå som också kunde ha gått hela vägen. Men jag kan aldrig acceptera kritiken mot beslutet att sätta punkt. Det fanns inget val och det finns inga vinnare, bara förlorare. Till och med Leksand och Oskarshamn är i grunden förlorare i den här kampen. Även om de tillfälligt slinker ur nätet.

Att Väsby har signalerat att de kommer att överklaga förbundets beslut har jag inga synpunkter på, men jag ser ingen som helst chans att det ska lyckas och att Väsby ska få en ”friplats” i allsvenskan. Väsby var bäst – absolut. Och Väsby var väl värda att få chansen. Men Väsby var ju i det läget egentligen inte närmare allsvenskan än vad de tre playoff-vinnarna skulle ha varit.

Årets kvalserie hade alla förutsättningar att bli något extra. Tänk er själva; Väsby mot AIK. Bara en så’n sak. Och lägg därtill pappa Anders Gozzi (sportchef i AIK) mot Christoffer Gozzi (center i Väsbys förstafemma).

Ett nytt kliv mot en högre nivå

För Hudik Hockey blev säsongen lite av en berg-och-dal-resa med en liten dipp där i mitten av AllEttan, men i stort sett var det en säsong som visade att klubben och laget nu har tagit sig till en högre nivå på alla plan. Nu räknas Hudik. Nu är laget etablerat i HockeyEttans övre skikt. Det kunde ju faktiskt ha slutat i kvalserien för andra året i rad och det är inte helt vanligt ska ni veta.

Per Ljusteräng kom in med sin erfarenhet och skulle sy ihop samarbetet med Magnus Nilsson där i båset och i omklädningsrummet. Det gör man inte från den ena dagen till den andra. Och det hade dessutom varit en viss omsättning i spelartruppen. Det var många nya ansikten och ett delvis nytt tänkande som skulle planteras. Men HHC hade faktiskt 13 spelare kvar i truppen sedan förra säsongen.

Kanske bidrog det till att allt föll på plats steg för steg. Det kändes som om spelare och ledare blev mer och mer bekväma med varandra. Man märkte det på tryggheten och självkänslan i truppen. Att sedan alla inte får den speltid de tycker sig förtjäna är en verklighet som hockeyspelare lever med och som de är skickliga på att hantera. Och det är verkligen inte min sak att ha synpunkter på det.

Nu har coronaviruset lagt sig som en våt filt över all idrottslig verksamhet på alla plan. Och ingen vet när och om det ska vända. Jag måste erkänna att jag tycker att det känns riktigt kusligt. Det finns inget tydligt recept på hur vi ska gå vidare. Vänta och se, säger man.

Vad är det vi ska få se? Ingen vet, ingen vågar gissa. Men de flesta är rädda. Idrottsrörelsen har hängt upp skylten.

Stängt, står det på den…

Lars Gösta Larsson