Krönikan: Det fanns bara en vinstlott…

Att sitta i fem timmar i en praktiskt taget tom ishall och se ett drama som överglänser alla välregisserade filmer eller teaterföreställningar är en märklig upplevelse. Två lag balanserade på slak lina ända fram till början av den tredje övertidsperioden. Och alla visste att något av dem förr eller senare skulle falla ner. Och när det händer exploderar ett lag i en glädjeyra medan det andra faller ihop i förtvivlan. Allt är slut, det är över nu, det blir inte mer…

Det fanns bara en vinstlott i det här dramat – och den tog Hudik Hockey. Och det som hände efter slutsignalen lämnar jag därhän. Det får andra ta ställning till. Men jag är övertygad om att Östersunds chans kommer tillbaka. En dag blir det deras tur, det är jag övertygad om.

En historisk prestation

Jag vill påstå att den här generationen HHC-spelare har utfört en av de bästa laginsatserna någonsin i den lilla staden Hudiksvall. Det finns några andra man kan tänka sig, men inte många. Och HHC har ju varit i allsvenskt kval för tre säsonger sedan, men då var det mer väntat.

Man måste ha i minnet att det inte var mycket som talade för HHC när det skulle avgöras. Att få spela hemmamatch – och träna – i en lånad ishall känns som ett skämt på den här nivån. Och så ska det nu fortsätta i kvalet till Sveriges näst högsta hockeyliga. Tänka sig…!

HHC kom till spel utan tre viktiga pjäser. Säsongens hetaste målskytt Jesper Wiberg haltade sig upp på läktaren. Lukas Enqvist och Hugo Enock fick inte heller uppleva den galna glädjedansen när Christoffer Jansson sköt HHC till kvalserien.

Nödlösningen som löste allt

Det var nog inte många som räknade med det här när HHC-maskinen hackade under en tid av säsongen och där tränarbytet blev en väg att hitta tillbaka på. ”Lillis” Lövblom tog över först. Magnus Nilsson och Johannes Westring blev sedan en ”nödlösning” som blev en lösning, om ni förstår vad jag menar. Och vilken lösning!

Med en grundmurad hockeykunskap och syn på spelets alla viktiga moment har de format laget till en enhet. Det är klart att några får spela mer, några lite mindre, men så är det på den här nivån. Och det har hela tiden ändå handlat om laget och lagets bästa.

Några har stuckit ut och fått rubrikerna. Som Adam Byström Johansson, kaptenen som visar vägen med sitt hårda jobb, Jesper Wiberg ”målkungen” med sitt häftiga skott, Christoffer Jansson som offensiv fältherre, Andreas Söderberg, backklippan som burit laget både framåt och bakåt, liksom Lukas Enqvist som gör mycket som kanske inte syns.

Men egentligen – och det vill jag understryka – är det flera andra som faktiskt betytt minst lika mycket, som gjort ”hundjobbet” och som levererat precis det som tränarna vill att de ska bidra med. Det handlar om ett rollspel som egentligen bara ishockeyn har. Och när alla accepterar sina roller, går ut och tar sitt ansvar i varje situation, tar kampen om varje meter eller decimeter – då har man också ett lag.

Objuden ”gäst” förstörde festen

Nu väntar ett kval till allsvenskan. Och jag lider med Jesper Wiberg som inte kan vara med om säsongens höjdpunkt, liksom jag lider med Anton Björkman som fick sin säsong, och en del av sin syn, förstörd av en hög klubba och aldrig riktigt fick vara med. Det är verkligen idrottens baksida.

Vad som väntar nu vet jag inte riktigt. Orkar verkligen ett hårt slitet lag – med sex tuffa playoff-matcher i benen och flera frågetecken i laget – ta det här hela vägen?

Ja, man vet aldrig med de här grabbarna. Och hur det än går vill jag bara säga:

Tack för att jag fick vara med om det här. Det har varit en häftig resa, och den är ju inte slut än.
Det är bara synd att ett otäckt virus smög in som en objuden gäst och bestal ett tusental andra sportintresserade Hudiksvalls-bor på den här festen. Tråkigt att ni inte får vara med.

Jag saknar er alla!

Krönikör: Lars Gösta Larsson