Krönikan: En grundsten för trovärdigheten

Hockeysäsongen är över. Efter 58 tävlingsmatcher på 203 dagar går Hudik Hockey till det som vi kallar för sommarvila – men som för spelare och tränare egentligen bara är en startsträcka inför nästa säsong.

Den 15 september var det premiär. 4-1 mot Visby i Glysishallen. Och på den vägen fortsatte det genom grundserien, AllEttan och play off, fram till ett allsvenskt kval som inte bara blev en viktig erfarenhet att ta med sig utan som också är en stabil grundsten för trovärdigheten i den satsning som HHC gör.

Många har säkert menat att klubben har siktat långt över det realistiska målet, och att talet om HockeyAllsvenskan bara varit en omöjlig dröm. Nu vet vi att det är möjligt. Ja, till och med fullt möjligt.

Jag påstår inte att HHC var nära allsvenskan den här gången. Inte alls. Det fattas fortfarande en del, vilket kanske matcherna mot Vita Hästen och Almtuna tydligast visade. Dessutom ska vi ha i minnet att det aldrig någonsin har hänt att ett lag från HockeyEttan tagit sig upp i sitt första kvalförsök. Så på den punkten är HHC i gott sällskap.

En utveckling i alla led
Hudiksvalls Hockeyklubb är en förhållandevis ung förening. Det finns fortfarande saker som kan och måste bli bättre, men under den här resan har alla inblandade tagit steg som för bara några år sedan kändes alldeles för höga.

Och då menar jag inte bara spelarna och tränarna och de som jobbar närmast laget, utan i lika hög grad de som har mer undanskymda roller och som aldrig ens skulle tänka tanken att titta in i omklädningsrummet.

Men framförallt har nu f-ö-r-e-n-i-n-g-e-n skaffat sig en ovärderlig erfarenhet, som måste finnas i grunden om drömmen ändå ska bli verklig. I alla led har den här säsongen inneburit en utveckling som kanske inte alltid syns, men som är helt nödvändig för att hålla drömmen levande.

Alla som har någon funktion, stor eller liten, har förstås bidragit på sitt sätt. Jag tänker inte räkna upp alla arbetsuppgifterna för då skulle jag säkert glömma någon. Det handlar om allt från sponsorer till PRO (som sköter vakthållningen vid entréerna) och allt där emellan.

1850 mil i spelarbussen
Vi på läktaren mäter ofta framgången i mål och poäng. Så låt mig sammanfatta säsongen i statistik och siffror – för så’nt gillar jag.

22 matcher i grundserien, den som lite krystat heter HockeyEttan Östra, med bara en förlust och 645 mil i spelarbussen. I AllEttan blev det bara fyra förluster (vid full tid) på 18 matcher då HHC reste 710 mil fram och åter till de nio bortamatcherna.

I play off-spelet behövde HHC åtta matcher (med bara två förluster) för att ta sig förbi de tre stegen med 223 mil i bussen. Och så var vi då framme vid den kvalserie som många garanterat trodde var ouppnåelig.

Nu ökade också kvalitén, nu krävdes det mycket mer för att vinna och nu hade det behövts lite ”medstuds” och mer ”stolpe in” istället för ”stolpe ut”. Det blev ytterligare 272 mil i spelarbussen och därmed kunde vi bokföra den långa hockeyresan. Den blev 1850 mil lång!

Jag tar upp den ”detaljen” därför att den sätter perspektiv på prestationen. För under tiden har laget också tränat cirka 120 gånger och haft många hela resdagar (och nätter) – alltså förutom de 58 matchdagarna. Och då pratar jag bara om själva tävlingssäsongen. Det som var före dess vågar jag knappast ens tänka på. För det handlar ju ändå inte om heltidsproffs utan om spelare som också ska sköta vanliga jobb, om än inte på heltid – för det vore omöjligt.

Sett mot den bakgrunden blir väl ingen förvånad över att man någon gång i slutet kunde ana ett spår av trötthet hos några av spelarna. Allt annan vore konstigt.

Lagbygget är redan igång
Hur många av spelarna som blir kvar till den fortsatta satsningen vet vi inte. Arbetet med den nya truppen pågår. Ungefär hälften av spelarna har redan sagt ja. Och det är en riktigt bra början. Tyvärr känns det just nu lite oroande när det gäller Jonas Lindströms knäskada. Det ser helt enkelt inte bra ut. Mitt hjärta blöder när jag tänker på vad som kan hända. ”Linkan” har helt enkelt inte tid med en eventuell operation och något års rehab. Håll tummarna hårt. Det gör jag.

Dessutom ska tränarfrågan också lösas. ”Lillis” Lövblom har meddelat att han vill gå vidare till nya uppgifter. Jag vill inte bidra till några spekulationer i tränarfrågan utan säger bara: Tack, ”Lillis”. Du hade ett uppdrag och du tog oss längre än någonsin. Nu ska någon annan ta över och bygga ännu en våning på huset.

Ishallsfrågan måste också hållas öppen och levande. Vi har en vacker ishall, visst – men den har snart överlevt sig själv. Glysishallen är hopplöst okomfortabel och omodern på alla sätt med sina obekväma träbänkar, trånga gångutrymmen mellan läktarraderna och alldeles för få sittplatser. Och den iskalla kafédelen hör verkligen dåtiden till. Jag kan rekommendera ett studiebesök i t.ex Östersund när och om en ny hall ska byggas.

Det värsta finns ändå under läktaren med totalt otillräckliga förrådsutrymmen där ett normalbegåvat arbetsskydd säkert skulle stänga jobbet. Men nu är det oavlönade idealister som ”jobbar” där, så då får det väl gå…

När det sedan gäller omklädningsrummen, så kan arkitekten aldrig ha förstått eller informerats om hur många spelare som ingår i ett hockeylag – och hur mycket utrustning de har med sig.

Nu är det över för den här gången. Tack för en härlig säsong. Vi ser redan fram mot nästa.

Lars-Gösta Larsson

Se säsongsfilmen ”Det efterlängtade steget” här.