Krönika: Engqvistarnas stora hjärta!

I vintras hade jag väldigt dålig ekonomi. Både jag och min fru hade varit sjukskrivna länge och alla våra besparingar var slut. I det läget så frågade Urban Engqvist om jag inte ville följa med till Visby och se Bois viktiga allettanmatch. Och visst ville jag, jag brinner för Bois och försöker följa dom överallt och alltid. Men då jag inte hade några pengar så fick jag förklara läget och säga tack men nej tack. Då säger Urban att det är klart du ska med, och sponsrade både resa och hotell! Har man en sådan far så får man ett stort hjärta på köpet. Hans söner Linus och Filip har visat det på isen dag efter dag.

När nu dessa söner lägger skridskorna på hyllan så är jag tacksam. Inte bara mot pappa Urban, utan också mot hans söner som alltid visat det jag vill se av en spelare på isen. Att alltid göra sitt yttersta. Att lojalt ta sin roll. Vinnarskallen. Full fart hela tiden. Att aldrig tveka på att ge sig in i en närkamp, kosta vad det kosta vill. Att alltid komma igen hur mörkt och hopplöst det än må se ut. Klubbhjärtat.

När man tittar på bröderna så skiljer det visserligen två år men man skulle kunna tro att de är tvillingar, så lika varandra är de. Det är mer än en gång som jag tagit fel på vem som är vem av dom. Tvillingar skulle man också delvis kunna tro att de var på isen då de verkade ha en radar mellan sig, de visste precis vad den andre gjorde och vad han skulle komma att göra. Ett resultat av att ha spelat många år tillsammans kanske, men också säkert mycket beroende på att de är syskon och väldigt lika i tankesättet. Men det skiljer också en del dom emellan. Linus var den kloka centern som alltid täckte mitten av isen med sin fina speluppfattning och bländande skridskoåkning. Filips skridskoåkning var inte lika bildskön där han paddlade sig fram med klubban, men han var ändå snabb. Men hans stora styrka var sargspelet, något som Linus skydde. Filip är inte storvuxen men han var ändå helt omöjlig att få fast i sargduellerna, som en ål slank han emellan hur trångt det än var. På så sätt kompletterade de varandra perfekt och 1+1 blev inte 2 utan 3.

Som par i boxplay var de minst sagt grymma. Med bröderna på isen så var det minst lika mycket spel i Bois anfallszon som i deras försvarszon. Fick de bara upp pucken så var det som en mur för motståndarna att ta sig fram till anfallszonen. De checkade först fast dom längs med förlängd mållinje, kom motståndarna förbi så mötte de dom igen vid egen defensiv blå och sedan en gång till vid offensiv blå, så snabba och ihärdiga var de. Något de byggt upp under alla år med tävlan sinsemellan om att vara snabbast och uthålligast. Bröderna Engqvist var alltid etta och tvåa på beeptesterna.

Ett annat sätt de skiljde sig på var skadebenägenheten. Linus klarade sig hela tiden väldigt bra, därför är det ironiskt att han nu (kanske?) tvingas lägga av på grund av en skada (ett senfäste som han inte får operationstid för). Filip med sin fysiska spelstil drabbades av mängder. Axelskador och hjärnskakningar på rad, men han kom alltid igen. Förrförra säsongen missade han helt efter att först fått vänta länge på att en hjärnskakning skulle ge med sig och sedan i sin återkomst åkt på en ny efter Libelin Bäckströms fula smäll långt ifrån spelet. Men Filip gav aldrig upp. Till säsongen som var kom han till slut tillbaka efter ett sent besked och som han levererade! Hans kanske bästa säsong någonsin kom att bli hans sista. Skadefri och fräsch för första gången på många år, men med ännu en liten (hans andra barn) så finns helt enkelt inte tiden.

För bröderna har hockeyn varit deras identitet. I min intervju med Filip så uttrycker han det tydligt: ”Vad är jag om jag inte är en hockeyspelare?”. De har levt för att träna och spela. För att tävla och för att vara en del av en gemenskap. Att spela för klubben i deras hjärta, deras andra familj, som de alltid varit trogna. Att Linus väljer att bli tränare och Filip säger att han kommer att vara i ishallen så mycket han kan förvånar ingen.

När bröderna Engqvist lämnar laget så kommer de att bli saknade. Av fans, av lagkamrater och alla runtomkring Bois. Också av mig, eller kanske ännu mer av mig. De har, precis som deras far gjorde för mig, alltid ställt upp. De har aldrig tvekat att stanna och snacka, också efter en förlust. När jag poddade med dom så blev avsnittet rekordlångt för att de var så öppenhjärtiga. Jag är tacksam över att ha fått ha dom i mitt lag, i min klubb, i klubben som vi älskar. Vi har haft tur att vi har fått ha sådana trotjänare i laget och vi har tur att det fortfarande finns några kvar. Men bröderna Engqvist kommer ändå vara grymt saknade i vinter! Eller kan man hoppas på en återkomst när Linus opererat sig och det lugnat sig på hemmafronten för Filip? Med brödernas envishet och förmåga att alltid komma igen kan man aldrig veta (men man kan hoppas)!

Av Krister Holm