En lirares sista hälsning!

Han är fostrad i Västerås, men kom som 22-åring till Mariestad där han kom att bli en ledande spelare under många år. Han höll så bra klass att han under tre säsonger var en tongivande spelare i allsvenska vinnarlaget Västerås, men trots det så valde han att vända hem för att avsluta karriären i klubben i sitt hjärta, Mariestad. Nu har dock mannen med de känsliga handlederna och den grymma blicken gjort sitt sista byte. Nummer 80, Eddie Davidsson, kommer framöver hitta sina utmaningar vid sidan av isen.

Eddie: Varför blir det ingen mer säsong?

Det har växt fram naturligt med tanke på en civil karriär och att barnen börjar bli större och ska börja sina aktiviteter. Sedan som hockeyspelare är mina bästa dagar förbi och det känns som ett bra tillfälle att kliva åt sidan.

Hur känns det nu när du tagit beslutet?

Det har känts bra, det har funnits i magtrakten rätt länge, men jag har haft en liten tanke på att låta det gå ett tag efter säsongen för att känna om det fanns sug efter hockey, men det har snarare varit tvärtom och det har då känts rätt att vara hemma och satsa på karriären vid sidan av.

Hur ser du tillbaka på din karriär?

Jag är tacksam över att ha fått träffa så många duktiga hockeyspelare men också många roliga människor som gett mig vänner livet ut. Sedan har det gett mig en bra kamratuppfostran och en känsla av att vara delaktig i någonting. Jag har många tränare att tacka för att jag fått de chanser jag fått. Jag har haft det väldigt roligt och känt mycket för alla lagen jag spelat i, tre stycken, men jag får ändå sätta Bois som nummer ett, det har blivit laget i mitt hjärta.

Vad ser du dom dina höjdpunkter i karriären?

Som individuell prestation att jag vann poängligan i allettan våren -14 och lagmässigt när jag vann allsvenskan med Västerås första säsongen jag kom tillbaka dit. Tyvärr lyckades vi inte ta oss upp i SHL. Men även motgångar har format mig på ett bra sätt, det är bara bra erfarenheter att allt är inte bara lätt i livet. Men den egentliga höjdpunkten är att jag mått bra som människa och haft fruktansvärt kul under all mina år som jag spelat hockey.

Du spelade tre säsonger i allsvenska Västerås innan du valde att vända hem igen. Med facit i hand, gjorde du rätt som återvände?

Jag gjorde det för att hjärta och magkänsla sa att det var rätt och i den bemärkelsen gjorde jag ju rätt utan tvekan.

När var du som bäst?

Min första säsong i allsvenskan och den allettan innan när jag vann poängligan. Det var under de 1½ åren som jag var allra bäst. Det var då jag var som bäst tränad och även då jag blev mogen att spela på en högre nivå. Så ett råd på vägen till dom yngre är att ha inte ha för bråttom utan det viktiga är att må bra och att ha kul så kommer framgången. Jag gick till allsvenskan när jag var 25, det är ingen ålder, utan det kommer bara man ger det tid.

Är det några personer som betytt mycket för dig under din karriär?

Jonas Pontusson självklart. Vi följdes åt ända sedan hockeyskolan och har varit kompisar som sporrat och hjälpt varandra och ställt krav på varandra. Sedan har det självklart varit häftigt med många roliga och bra spelare, i Västerås Fredrik Johansson och Markus Söderkvist, i Mariestad främst Filip Thörnkvist som lagkamrat, kapten och kompis. Det går inte att nämna alla, men där har du några i alla fall. Sedan utanför isen vill jag tacka min mamma och pappa och fru som ställt upp fantastiskt och mina barn som lyser upp när man kommer hem. Sista och största tacket till min farfar som alltid stöttat, han har köpt klubbar och slipat och tagit med mig och åkt skridskor, så han ska ha det största tacket.

Lämnar du hockeyn helt nu?

Den närmaste säsongen kommer jag inte ha något med hockey att göra, jag kanske säljer lite billotter och jag kommer givetvis kolla på matcher, för det ligger mig varmt om hjärtat, men kommer inte bli tränare eller sådär, det har jag inga ambitioner kring. Men tiden får utvisa om man kanske engagerar sig senare, vill föreningen ha hjälp och jag kan ställer jag givetvis upp.

Hur kommer du följa laget?

Tidningen läser jag inte alls, men jag känner för de yngre man varit med fostrat och jag har många kompisar i laget som jag vill stötta, så kan jag hjälpa till så gör jag det. Jag kommer att följa dom noga och önskar dom all lycka till.

Laget genomgår nu en generationsväxling, hur kommer det att gå tror du?

Jag tror att det mer kommer kännas vid sidan av än på isen. Den generationen och det spelet jag har börjar fasas ut, nu ska alla åka lika fort och vara lika bra tränade, lirarna försvinner. Men det finns rutinerade kvar med ”Dogge”, Frick och Lukas Larsson, och det finns spets i ”Björka, Aronson och Sandberg, så det finns många duktiga spelare kvar. När jag kom så spelade fortfarande ”Dalle”, Åkerström och Ronny, och när de lämnade efter någon säsong så lämnade det plats för oss yngre att kliva fram och nu är det upp till de yngre att visa att de vill ta över, nu är det” up for grabs” för dom.

Till sist: Har du någon hälsning till alla supportrar som följt dig och laget under de här åren?

Ett fantastiskt stort tack för allt stöd! Ni är landets bästa supportrar otvivelaktigt! Ni har rest land och rike runt ända från Kalix och Kiruna i norr och allra längst söderut. Ni har alltid ställt upp med ett otroligt engagemang, det enda jag önskar är att ni fortsätter att stötta de nya killarna som tar över. Tillsammans är vi bäst i Skaraborg!

 

Av Krister Holm

Foto Anna Engström