Tuff, tuffare, Kyle Moore

Pucken träffade honom stenhårt på munnen. Smärtan exploderade i hela ansiktet. Smaken av blod och de röda dropparna på isen fungerade som en signal att dåliga nyheter var på väg.

Läppen sprack. Åtta stygn senare hade lagets läkare sytt ihop den igen. Att avbryta matchen var aldrig aktuellt.

The show must go on.

Att spela med nysydd läpp är tufft. Att ge sig ini ett slagsmål på isen gör det inte enklare.

Men Kyle Moore tvekade inte.

Hans lagkamrat blev ju påkörd bakifrån.

Vem som vann slagsmålet vet jag inte. Det spelar ingen roll. För rubriken man sätter efter den är en annan. De där åtta, nysydda stygnen hade ingen chans mot en flygande näve.

De gick upp av bara farten.

Och så var såret vidöppet igen.

 

Matchen mellan Fayetteville Marksmen och Roanoke Rail Yard Dawgs (vilket jäkla namn på ett hockeylag!) betydde egentligen ingenting.

Det var bara försäsong, för sjutton.

Men allvaret var blodigt. Och matchen blev ett krig.

Passande nog spelades den på militärbasen Fort Bragg. Fayetteville bytte sarger i stadens hockeyarena. Då fick militären bistå med rinken som soldaterna annars tränar på.

 

Efter slutsignalen satt Kyle Moore och försökte hämta andan. Då kom en soldat fram till honom.

”Varför valde du att ta slagsmålet trots att du hade en sprucken läpp?”

”För att stå upp för min lagkamrat.”

”Vänta ett tag…”

Mannen i uniform började söka efter något i fickan. Sedan tog han upp ett så kallat Challenge coin och gav det till Kyle Moore.

KIF-spelaren minns tillbaka.

– Så som jag förstår så finns det olika mynt som de olika militära organisationerna kan ge till folk som ett slags bevis på att man har gjort något bra. Han sa att jag fick det för att jag stod upp för en broder i nöd. Det känns stort. Jag har kvar myntet där hemma.

Har du varit med om många slagsmål på isen?

– Nio stycken. Jag önskar att jag kunde säga att jag har vunnit varenda en men jag kanske har vunnit sex eller sju av dem.

Men inga i Sverige. Det funkar inte så här.

 

En lång pratstund med Kyle Moore är otroligt underhållande. Att få en inblick i ishockeyn på andra sidan Atlanten är alltid intressant. Men för en svensk hockeyälskare gränsar det som sker på isarna där borta till galenskap.

Just nu är 23-åringen långt ifrån sina hemtrakter. Moore har just ätit lunch på stan och är på väg hem. Sulorna knarrar under honom.

Han blickar upp mot Kirunaskyn.

Han letar efter norrsken.

– Under mitt sista juniorår var jag i Alaska i två veckor och såg norrsken. Det var helt otroligt och det är verkligen något jag vill se igen.

Har något förvånat dig i Kiruna hittills?
– Ja, att klockan inte ens är tre och det redan är mörkt! Men snön hjälper. Jag lärde mig att älska snön när jag bodde i Kanada i fem år. Jag gillar det verkligen här i Kiruna. Vyerna över bergen är så fina.

 

Kyle Moore delar mycket av det som Emils Ezitis berättade tidigare i veckan. Det har varit enkelt att komma in i laget och i sättet att spela. Men inte heller han är nöjd med vad han har presterat så här långt i KIF-tröjan.

– I de första matcherna spelade jag mer på säkerhet. Nu känner jag att jag är mer bekväm med miljön och har ett större självförtroende. Men det finns definitivt mer att hämta. Jag ska börja sätta fler chanser, fullfölja tacklingar och fånga upp puckarna bättre.

 

Att han inte presterar på topp har sina förklaringar. Det här är den första säsongen som han spelar på de större europeiska rinkarna. Och faktum är ju att han inte spelade en enda match i fjol. Säsongen ströks på grund av coronapandemin.

Han fick försöka fylla den med så mycket hockey kan kunde på andra vis.

– Jag tränade med juniorlaget i Charlotte Rush för att hålla igång. Och så spelade jag mycket med kompisar som alla har spelat antingen professionellt eller på collegenivå. Varje tisdag, onsdag och torsdag klockan 07 på morgonen. Vi körde fem mot fem och förlorarna fick köpa lunch åt vinnarna.

Men då blev det inga slagsmål va?

– Eeeh…ja…en gång faktiskt.

Haha, va?

– Två av mina bästa kompisar, Beau Halkidis och Cooper Fensterstock, rök ihop. De hade kört två mot två-hockey på en liten, liten rink dagen innan och då hade det blivit väldigt fysiskt spel. Så de tog med sig den stämningen till fem mot fem-matchen. De slogs men de körde inga ansiktsslag.

Av namnen att döma säger jag att Cooper vann, han låter tuffare.

– Jag är ledsen att säga det men Beau vann. Hans pappa är Bob Halkidis, som är en gammal NHL-fighter, så han har det nog i generna, haha.

En googling säger att pappa Bob bland annat spelade elva säsonger i NHL.

I 825 av de minuterna satt han på botbänken…

 

Tillbaka till vår egen Kyle Moore.

Första året i Europa har gett mersmak. Och flytten från Ånge till Kiruna har gjort vistelsen ännu bättre, enligt honom själv. Både kvaliteten på hockeyn och staden är högre.

– Jag älskar det i Sverige och kan mycket väl tänka mig att komma tillbaka till nästa säsong. Det är så vackert här och jag försöker att prova på så många nya smaker som möjligt.

Apropå nya smaker. Trots att han rest runt en hel del i Nordamerika har han aldrig spelat ett stadsderby förut.

Visst, han har varit med om en hel del rivalmöten där det har gått tufft till. Men då har det handlat om matcher mellan städer som är en och en halv eller två timmar bort med bil.

 

På lördag väntar Kiruna IF-Kiruna AIF i Lombia Arena.

– Det ska bli coolt att möta ett lag från samma stad som dessutom delar arena. Det kommer nog bli en mer ”gritty” match med fysiskt spel och mycket tacklingar.

Gillar du det?

– Ooh, yes! Jag älskar det. Jag gillar att mixa upp spelet och göra allt som krävs för att vinna matchen. Vi ska offra våra kroppar på isen för att få poängen.

En nysydd läpp stoppade inte Kyle Moore i militärbasen Fort Bragg.

Något säger mig att han inte kommer att backa undan på lördag heller.

 

Mattias Heikki