Från mardrömmen till första A-lagskontraktet

Det finns spelare som hjärtat kommer klappa extra varmt för nästa säsong.

Willy Halmkrona är solklart i topp på den listan.

För tio månader sedan var han likblek. Han gick inte att känna igen. Hans kroniska sjukdom hindrade honom från att leva livet fullt ut.

Hockeykarriären? Den hade han gett upp och lagt ner.

Men nu är kilona tillbaka. Färgen i ansiktet likaså.

Det här är hans historia – från en lång sjukskrivning till att just ha skrivit på sitt första A-lagskontrakt över kommande säsong.

– Jag berättar gärna. Jag hoppas kunna inspirera andra unga hockeyspelare att inte ge upp, säger Kirunagrabben.

 

Den tuffa tiden började för ett drygt år sedan. Inför bortamatchen mot Enköping kände 21-åringen att något var fel. Han kunde inte äta. Han tvingades gå på toaletten hela natten.

Willy Halmkrona försökte ändå. Han värmde upp och gjorde sig redo för match. Men till slut gick det bara inte.

Han lämnade laget, bokade en flygbiljett från Arlanda till Luleå där hans mamma hämtade upp honom i sin bil.

Var det en matförgiftning? En magsjuka? Nej, värre än så.

Ulcerös kolit. En kronisk tarminflammation.

Eftersom man har svårt att behålla näring och vätska brottas man med en svaghet och trötthet hela tiden.

Och vetskapen om att man när som helst måste springa på toaletten är en mardrömssituation för vem som helst.

Speciellt för en ung kille som bara vill leva livet som alla andra unga killar gör. Eller som han själv beskriver det.

– Det byggde upp en rädsla inom mig.

Det ledde till en sjukskrivning i elva månader. Under den tiden höll sig Willy mest hemma i lägenheten. Filmer och serier hjälpte till att fördriva dagarna.

Men den stora räddningen blev hundarna Viol och Blomma. Två Alaskan Huskies som fick honom att lämna lägenheten och komma ut i friska luften.

Att träna ishockey blev så klart på gränsen till omöjligt. Men han försökte ändå.

– Jag var tvungen att planera allting i detalj innan träningarna och tömma mig helt så att jag inte behövde gå på toaletten. Jag fick träna på tom mage utan någon energi i kroppen.

En spelare i Willys ålder vill gärna öka muskelmassan och bli tyngre. Men i hans fall blev det precis tvärt om.

Han rasade i vikt.

– Det har varit ett riktigt tungt år. Fysiskt men mest mentalt. Men jag har fått en väldigt fin uppbackning av Thomas (Jatko) och Kim (Sunna). De har verkligen haft förståelse och gett mig den tiden som jag har behövt. Precis som Mattia

s (Älvero) och Magnus (Snäll) som har gett mig det utrymme jag behöver få i J20. De har inte stressat fram något, låtit mig spela bara hemmamatcher eftersom jag inte har velat resa iväg. De gav mig verkligen chansen att komma tillbaka.

 

Vändpunkten kom i december. Och den kom i form av sprutor. Det var den sista möjliga behandlingen mot sjukdomen. Om den inte hade hjälpt fanns det inget annat att ta till.

Och som tur var blev det rena frälsningen.

– Jag fick kortisonkurer innan. Det hjälpte en del men så fort kuren av över fallerade allt igen. Sprutorna gjorde att jag kom tillbaka på banan igen.

 

Det blev biljetten tillbaka till ett normalt liv igen. Inte långt efter att sprutorna börjat verka kunde Willy Halmkrona börja träna mer intensivt igen.

De tappade åtta kilona på kroppen kom så sakta tillbaka i takt med att vätskan och näringen började bindas fast i kroppen igen.

Matcherna med J20 byttes ut mot division två-matcher med City. Och innan säsongen var över hann han till och med spela tre hemmamatcher med KIF:s A-lag.

– Det var skönt att jag hann komma tillbaka innan säsongen var slut. Och det gick bra att spela också. Det var skönt mentalt inför nästa säsong.

Hur kändes det att spela igen?

– Det var absolut nervöst. Det var skakigt inför den första matchen men efter det första bytet så släppte det på något sätt. Då var man inne i det igen. Jag minns att det var en väldigt speciell känsla att få sätta på A-lagströjan i Kiruna IF igen.

Willy Halmkronas resa är utöver det vanliga. Han reflekterar.

– För tio månader sedan sprang jag på Thomas Jatko. Jag var blek och såg knappt ut som en människa. Då meddelade jag att jag skulle sluta med ishockeyn. Men nu har jag fått tillbaka glädjen ingen. Nu mår jag mycket bättre.

Och inte nog med det. I förra veckan skrev han på sitt första A-lagskontrakt med KIF.

Lever du ett normalt liv nu?

– Ja, nu gör jag det. Jag började jobba i veckan.

Kan du beskriva hur det känns?

– Det är skönt att bara kunna göra normala saker. Träffa folk utanför hemmet. Det är svårt att förklara hur det känns att få sitt liv tillbaka igen. Det är en lättnad.

Är det så att man uppskattar saker mer nu än tidigare?

– Ja, absolut. För tio månader sedan gav jag upp ishockeyn. Men nu går jag till varje träning som om det vore min sista. Jag ger allt. För i morgon kanske jag inte kan spela ishockey igen. Jag vet inte hur morgondagen kommer att se ut.
Vad vet du om framtiden när det gäller din sjukdom?

– Det är ju en kronisk sjukdom så den kan komma tillbaka. Men sprutorna verkar hjälpa. De flesta som tar dem brukar klara sig. Om de inte hade funkat hade jag tvingats operera in en stomipåse. Livet hade säkert blivit bra med en sådan också, men det är skönt att slippa operera sig.

Den unge backen talar med en sådan självklarhet, med en sådan mognad. Willy Halmkrona är bara 21 år men låter äldre och klokare. Att så öppenhjärtigt tala om en sådan här personlig upplevelse är inte en självklarhet. Han förklarar varför han inte har något emot att gå ut med det här.

– Jag vill gärna inspirera unga KIF-spelare. Alla ska veta att en sjukdom inte behöver betyda att man tvingas ge upp sina drömmar.

 

Han är verkligen en person som aldrig ger upp. Under sitt första år i J20 åkte han på diskbråck som höll honom borta under stora delar av säsongen. Och nu det här.

Det är nog förklaringen till det vuxna samtalet och de kloka orden. Man mognar snabbare om man utsätts, och övervinner, motgångar.

Från och med nu talar det mesta för att de där motgångarna placeras i backspegeln. Framför sig har 21-åringen en hockeysäsong att förbereda sig för.

Och när det väl är dags för match kommer Willy Halmkrona att ge allt. I varje moment.

– Jag minns när jag och Hampus (Landström) pratade med ”Ricky” (Marenis). Han förklarade varför han jublade så högt när han gjorde mål. Han sa att man aldrig vet när det är ens sista i karriären. Som sagt, jag vet inte hur morgondagen kommer att se ut. Just nu vet jag inte när jag har gjort mitt sista ispass. Jag kommer ge allt i varje situation. Jag vill göra en hel säsong, utan skador som hackar sönder den. Jag vill verkligen vara med och bidra till laget.

 

Thomas Jatko beskriver sin back så här.

– Det finns en otrolig uppsida hos Willy. Han har ett fint hockeysinne. Han är väldigt mogen i sitt spel för att vara så ung. Om han bara får utvecklas i fred kommer han att bli en riktigt jäkla bra tvåvägsback, säger sportchefen.

 

När säsongen startar och KIF-spelerna skrinnar igenom gruvorten förtjänar en av dem en extra varm applåd.

Vår egna produkt Willy Halmkrona.

Hans väg till just den här matchen har varit lång och mörk. Men han har inte låtit en kronisk sjukdom stoppa honom.

Hur kommer premiär matchen att sluta? Det får vi se då.

Men oavsett är Willy Halmkrona en stor vinnare den dagen.

 

Mattias Heikki