Möt hockey-vagabonden Marenis

Att prata om Rihards Marenis liv är som att resa.

Eller se en film.

Ena scenen: Ett möte med maffian på en gata i Riga.

Andra scenen: Ett hockeyslagsmål i Texas med 15 slag i bakhuvudet.

En annan scen: En vettskrämd lettländare i Los Angeles.

Ett av filmens viktigaste budskap är att bemästra konsten att övervinna sina rädslor.

Kiruna IF-Boden: Söndag 16.00

Matchsponsor: Ica Nära Lombolo

 

Men vi börjar med den första scenen.

Rihards Marenis föddes 18 april 1993 i Valmiera. Om man läser äldre svenska källor heter staden Wolmar och intogs av svenskarna i slutet av år 1600. Belägringen blev dock inte långvarig. En överlägsen polsk styrka körde ut de blågula efter drygt två månader.

Men det här är ett sidospår, som ni märker.

Eller som Rihards Marenis själv säger:

– I am a Riga-guy.

Några minnen från Valmiera har han inte. Han och familjen flyttade till den lettiska huvudstaden när han bara var några år gammal.

 

God jul! Köp KIF:s Julpåse här

 

KIF-spelaren, med meriter från bland annat KHL, pratar en utmärkt engelska med amerikansk brytning.

Han är social, humoristisk, pratglad och personlig utan att blinka.

Den här intervjun borde jag ha gjort för länge sedan. Men det har helt enkelt inte hunits med i vardagen som rullar på lika snabbt som ett hockeyslagsmål.

NSD hann före. Reportern Håkan Stridblom tog ett snack med det tunga nyförvärvet tidigare i månaden. Ni hittar texten här.

 

Den handlar mycket om lettens tunga start i KIF.

Men låt oss gå vidare. Låt oss fortsätta skrapa på ytan. Låt oss ta reda på vem Marenis är. Och framför allt. Vad har han varit med om innan flytten till Kiruna i höstas?

– Mitt första hockeyminne? Jag minns faktiskt min allra första träning. Jag var fyra år gammal och lärde mig att åka skridskor genom att skjuta en liten målbur framför mig. På den andra träningen behövde jag inte målburen, då kunde jag åka. Jag minns inte känslan men det måste ha känts skönt.

Republiken Lettland gick igenom mer än något land ska behöva under 1900-talet. Man var en del av den ryska imperiet under första världskriget. Landet utropade sig självständigt och fick sin frihet 1920 efter att de tyska trupperna drivits ut av västmakterna samtidigt som polska trupper hjälpte till att göra sig av med bolsjevikerna.

Landet reste sig ur ruinerna på ett imponerande sätt.

Men glädjen blev kortvarig.

Frihetens låga blåstes snabbt ut.

Under andra världskriget delade Tyskland och Sovjet upp Baltikum. Lettland blev åter under kontrollen av jätten i öst. Men efter Sovjets fall skulle den andra självständigheten komma.

Och nu brinner lågan än.

1993, samma år som Rihards föddes, hölls de första demokratiska valen. Och året efter lämnade de sista ryska trupperna landet.

Lettland var fritt. Men alla demokratier är barn i början. Den nya verkligheten var skakig och brottsligheten var ett stort problem.

– Hur det var att växa upp i Riga? Jag minns när maffian kom fram till mig på gatan när jag var sju år gammal. De var tonåringar. De var riktigt ”bad ass” och trodde att de kunde göra vad de ville. De sa åt mig att ge dem mina pengar, annars skulle jag få spö. Jag hade inte mycket. Jag var bara en liten kille så jag gav dem vad jag hade.

För mig som växte upp i trygga Kiruna låter det här overkligt.

– Ja, verkligen. Det var en helt annan värld då. Det var efter den sovjetiska invasionen. Landet var nytt så det var lite anarki på gatorna och maffian styrde. Alla försökte tjäna pengar på det sättet man kunde. Ingen hade egentligen något men vi försökte bli ett land. Det tog ett tag innan allt satte sig och det blev ordning.

Var du rädd som ung?

– Nej, egentligen inte. Det kanske var lite läskigt men man blev van vid det. Det gör en tuffare. Med tiden lär man sig att man inte kan låta folk ta ens pengar. Man måste stå upp för sig själv. Som barn var jag inte ute på gatorna mycket. Kompisar kom till mig och jag gick hem till dem. Men framför allt var jag fullt upptagen med ishockeyn, det var mitt liv. När jag inte tränade spelade jag ishockey hemma i lägenheten med en plastpuck eller boll. Jag råkade ha sönder mycket där hemma och mina föräldrar blev ofta sura, haha.

Kan man säga att ishockeyn höll dig borta från trubbel?

– Ja. Jag är tacksam för att jag hade ishockeyn. Och tacksam för att mina föräldrar alltid ställde upp. Det är ingen billig sport men de fick det att hända. De köpte utrustning och tog mig till träningarna.

Mamma Aiga läste till idrottslärare, jobbade som det ett tag men började sedan arbeta med administration på en idrottsskola. Pappa Ingus har jobbat som ekonom i 25 år på samma företag som tillverkat järnvägsväxlar.

Som 16-åring lämnade han föräldrarna och flyttade till andra sidan jordklotet. Kanada är ishockeyns mecka. Rihards gav sig ut på jakt efter sin dröm.

– Ett tillfälle dök upp och mina föräldrar bestämde att jag kunde åka. Det var en ekonomisk fråga men vi hade råd och vi trodde att det här skulle vara bra för min utveckling.

Du var väldigt ung. Var du rädd eller nervös?

– Jag var faktiskt mest exalterad. Jag var en 16-årig kille som kände mig på toppen av världen. Nu fick jag leva mitt egna liv, spela ishockey i Kanada, gå i skola där och lära mig språket. Jag var super excited. Hemma i Lettland ville jag inte prata engelska eftersom jag var orolig över hur det skulle låta. Men i Kanada var jag ju tvungen att göra det, så jag plockade upp det ganska snabbt. Där funderade jag inte så mycket på saker och ting. Som tonåring kan man ibland känna sig skottsäker, man hoppar bara på saker.

Sammanlagt stannade Rihards Marenis i Kanada och USA i nio år.

Han har spelat ishockey från Kalifornien till Florida. Från Kanada till Texas.

The Big Texan Steak Ranch Brewery och Hotel i Amarillo kan du anta en utmaning.

Om du lyckas äta deras steak, med förrätt, sallad och potatis under en timme slipper du betala för måltiden.

Bra va?

Problemet är bara att köttbiten väger två kilo.

Ishockeyrinken där Amarillo Bulls håller till erbjuder helt andra utmaningar att utsätta sig för.

Texas blev en kulturkrock för den då 19-åriga Rihards Marenis.

Den södra divisionen i NAHL var allmänt känd som den tuffaste divisionen.

Välkommen till seniorhockeyn, grabben.

– När du spelar där måste du vara medveten om att folk vill slå av skallen på dig. Som ung var det…annorlunda. Jag var van att spela med galler och när man får slag mot det gör det inte ont. I Amarillo kändes det som att man hamnat mitt i ett krig. Alla mina lagkamrater var äldre och alla fightades. Man fick känslan av att man själv också var tvungen att fightas.

Kom du undan?

– Jag försökte slåss en gång men jag fick skiten slagen ur mig. Min lagkompis blev påhoppad bakifrån och jag ville stå upp för honom. Då tog en av motståndarnas fighter tag i mig. Jag tappade hjälmen och han slog och slog och slog. Jag försökte verkligen men han tryckte ner huvudet på mig och matade på i bakskallen på mig. Jag fick kanske in ett slag. Han fick in 15.

Var du rädd?

– Egentligen inte. Den goda nyheten är att du där och då inte känner något eftersom adrenalinet sprutar. Men jag hade blåmärken dagen efter.

Hur var ishockeypubliken i Texas?

– Alla gillade när laget vann. Men om man slogs var man älskad av publiken. Det var slagskämparna som fick skriva flest autografer.

Konstigt egentligen…

– Ja, men på sätt och vis är det logiskt. Man visar för folket där att man gör allt för laget och låter ingen ge en lagkamrat skit.

 

Köp en stödbiljett och stötta KIF här!

 

Sammanlagt stannade Rihards Marenis i Nordamerika i nio år. Att summera all den tiden skulle ta lång tid. Den här texten är redan nog babblig och jag hoppas verkligen att du läser vidare vid det här laget.

Lösningen blir att be KIF-spelaren plocka ut ett minne från alla de åren.

Då hamnar vi i Los Angeles.

– När jag bodde i Kanada fick vi åka dit och spela en miniturnering. Jag älskade det. Det kändes verkligen som att bo mitt i en film med alla palmer och allt. Det var så coolt.

En dag fick laget besöka Six Flags, en nöjespark med åkturer…tänk er KirunaFestivalens attraktioner – gånger ett tusen.

– Berg- och dalbanorna där gav mig den största adrenalinkicken jag någonsin har varit med om. Jag hade bara åkt små karuseller innan det och det här var på en helt annan nivå. Jag var så rädd eftersom jag trodde att jag skulle fara ur varenda en men samtidigt var jag så redo att åka alla.

Vänta, vänta. Du berättade just att du nästan fick huvudet avslaget av en hockeybuse i en rink i Texas, men ett nöjesfält skrämde dig mer?

– Haha, LA var innan Texas.

Ok! Var var läskigast?

– I berg- och dalbanan var det mest en känsla av adrenalin. Under fighten hamnar man mer i ett överlevnads-mode. Jag kan inte säga vad som var läskigast men jag kan inte prata illa om något av det. Livet handlar om att övervinna sina rädslor. När man har varit med om saker så inser man efteråt att de inte var så farliga.

LA må vara magiskt men hemma är alltid hemma.

Rihards Marenis stortrivdes på andra sidan Atlanten men visste hela tiden att han någon gång skulle återvända till sitt hemland.

Och när ett hockeylag från hemstaden som spelar i världens näst bästa liga hör av sig kan man inte säga nej.

Hur var det att spela i KHL?

– Alla du frågar har olika svar på den frågan. Jag kom dit från collagehockeyn i USA och nivån var en helt annan. Jag fick lära mig att inte stå och beundra de spelarna jag mötte. Det var bara att inse att man var där för att möta dem och att man se till att de inte får dig att se dum ut.

Vem var den bästa du mötte?

– Pavel Datsyuk var nog den mest ikoniske. Det var häftigt att bara se honom på isen. Första gången vi hamnade bredvid varandra vid en tekning tänkte jag ”holy crap”. Sedan måste man snabbt inse att du är där för att göra ett jobb. Man måste göra allt för att slå dem. Men det är svårt att ta pucken av Pavel Datsyuk.

I Nordamerika var Rihards Marenis van vid att spela i en ledande lina och i powerplay. I KHL blev rollen en helt annan. Han berättar:

– Jag lärde mig att spela enkelt, rätt och veta min roll. Jag skulle försvara, täcka skott, ta ut pucken ur den egna zonen och ner djupt i motståndarnas. Jag lärde mig att spela riktig ishockey.

Den här textens resa har tagit oss kors och tvärs över jordklotet. Nu landar vi på hemmaplan. Kiruna, en vardag i november.

Rihards Marenis saknar de nära och kära där hemma i Riga men annars trivs han väldigt bra, säger han.

– Jag gillar det här. Men jag önskar att det vore kallare och att det kom mer snö. Allt har smält bort.

Akta dig för vad du önskar dig.

– Haha, jag vet det kan bli riktigt kallt här men det är ok. Vintrarna i Kanada kunde bli riktigt, riktigt kalla, neråt -40. Det var kallt att gå till och från skolan men om du klär dig varmt så klarar du dig. Jag gillar kylan. Den skrämmer inte mig.

I morgon, söndag, kommer rivalerna Boden på besök. Kirunas hockeyvagabond vet vad som krävs för att besegra serieledarna.

– Vi måste spela play off- hockey. Vara tuffa mot dem och nöta ner dem med ett aggressivt spel. Det ska bli väldigt kul att möta dem. Man vill alltid spela mot de bästa.

Något säger mig att Boden Hockey inte skrämmer Rihards Marenis.

 

Mattias Heikki