Chelseasupportern som har flyttat 178 mil

Om man ska gå efter favoritklubb i fotboll så har KIF gjort ett kap.

Emil Pettersson håller ju på Chelsea.

Möt nyförvärvet som än i dag minns en ”pinsam” miss mot KIF i Lombia.

Han svarar hemma i lägenheten i gamla Kiruna centrum. Utanför fönstret ser han Folketshus-parkeringen, Ferrum och kvarteret Ortdrivaren.

Jämtlänningen bor mitt i rivningarnas väntrum.

En märklig känsla, förmodligen. Flytten hit var 178 mil lång. Det är så långt det är till Blekinge och Sölvesborg.

Men Östersundsgrabben gjorde ett stopp i hemstaden under sommaren. Då hade han ju kommit halvvägs.

Med andra ord var flytten smidig.

Du hade inget stort piano eller liknande som skulle upp från Sölvesborg?

– Haha, nej, det slapp jag.

Har du några udda hobbies?

– Udda vet jag inte. Men jag är väldigt sportintresserad. Jag ser allt. Formel ett, fotboll, amerikansk fotboll…

Det leder in oss på ett samtal om favoritlag. Emil Petterssons pappa är en inbiten Chelseasupporter. När sonen fyllde tio fick han följa med till Stamford Bridge. Han glömmer aldrig den 14 november 2010 i sydvästra London.

Trots att Chelsea säsongen innan hade vunnit dubbeln under fotbollsprofessorn Carlo Ancelotti, förlorade man just den här dagen.

0-3 – mot Sunderland.

Torsken skadade inte Emils Chelseabrinn. Han följer laget än i dag.

Nog om London, låt oss fokusera på Kiruna.

– Det är otroligt roligt att vara här. Jag har spelat här några gånger tidigare och alltid tyckt att staden har varit så fin på vintrarna. Det ska bli hur kul som helst det här, säger han.

När jag ber honom hitta några Kirunaminnen från karriären kommer två upp.

Det första är förlusten mot Kiruna AIF i play off-spelet i Lombiahallen. Den 85 mil långa resan tillbaka till Östersund och de väntande returmatcherna i bäst av tre var inte enkel.

Men ÖIK hämtade sig och slog ut AIF efter tre matcher.

Det andra minnet är ett KIF-minne.

Östersund gick mot segern i slutminuterna. KIF plockade målvakten och satsade allt på ett kort. Då kom Emil Pettersson loss med pucken och skrinnade mot det öppna målet.

En KIF-back (Emil vet inte vem) skrinnade tillbaka och fick agera målvakt.

I ett sånt läge ska det ju bara vara mål.

Men Emil missade. Eller rättare sagt: Den (för oss okände) KIF-backen målvaktsräddade med benskyddet.

– Jag fick höra talas om den där missen några gånger sen, skrattar 23-åringen.

Efter en handfull säsonger med Östersund i Hockeyettan valde Pettersson att gå ner ett pinnhål i seriesystemet.

Han ville få en viktigare roll. Han vill spela de där sista avgörande minuterna när matcherna stod och vägde och de viktiga målen skulle göras. Eller de avgörande skottäcken.

Så blev det också.

– Det blev två väldigt lärorika år. Jag fick spela mycket och det hände mycket runt laget med spelare och tränare som kom och gick. Saker som man inte kan förbereda sig på. Men det är nyttigt att ha varit med om det.

Hur var det att spela där?

– När jag flyttade ner visste jag inte så mycket om spelet i tvåan. Men jag blev positivt överraskad på kvaliteten i den serien.

Spelar du helst center eller vinge?

– Jag kan spela både och, det spelar ingen större roll. Jag har bytt emellan i alla år.

Hur beskriver du dig som spelare?

– Jag tycker om att hålla i pucken. Jag är noga med att inte bara slänga iväg den utan jag vill hitta en lösning på situationen. Jag försöker ligga steget före och hela tiden hjälpa mina lagkamrater.

Varför valde du Kiruna?

– Jag känner att jag vill hitta tillbaka till ettan igen. Jag ville också hitta ett lag som vill framåt och det vill Kiruna. När jag kom i kontakt med Thomas Jatko var det inget svårt val. Jag har bara hört positiva saker om Kiruna innan jag kom hit. Och när jag kom hit märkte jag hur allt känns proffsigt. Det är kul att vara här.

Efter att ha flyttat 178 mil är det dags för Emil Pettersson att skaffa sig roligare minnen från Lombia ishall.

Fotnot: Artikelns skribent är ett stort Chelseafan. Därav textens inledning.

Mattias Heikki