Den sista Teamet-spelaren är tillbaka

Man kan komma in i ett lag under olika omständigheter.

Fråga bara Philip Kemi.

Första gången, 2007: Som junior i ett stjärnspäckat Team Kiruna – med hotet av en rakapparat hovrande över sig.

Vintern 2022: Som en före detta AIF-spelare som just bytt stadslag. Dubbelt så gammal. Dubbelt så erfaren – med ledaregenskaper i hockeyryggsäcken.

Vår nye back är som en bro. Han binder samman det gamla med framtiden.

Möt vår sista Team Kiruna-spelare.

Hur tänkte han inför lagbytet? Hur ser han på tiden i AIF?

Vad tror han om KIF:s chanser i Allettan? Hur ska en ledare vara? Och vem är i så fall förebilden?

Det finns mycket att prata om när man ringer upp Philip Kemi.

Som när han köpte sig fri från ”inkilningen” i KIF:s A-lag som 16-åring. Eller vad hände med den där tusenlappen egentligen?

Och på lördag ställs han mot brorsans Väsby i Lombia Arena. Bara en sån sak…

Kirunagrabben fyller 32 år i mars. Det känns som att han borde fylla 42. Inte på grund av hur det ser ut på isen (tvärtom), utan för att det känns som att han har varit med hur länge som helst.

Han spelade ju i Team Kiruna en gång i tiden.

I självaste ”Teamet”!

– Det sägs att det bara är jag och Jacob Blomqvist som fortfarande är aktiva från den tiden.

En slagning på EP ger Kemi rätt.

36-årige Blomqvist tuffar ännu på i SHL (Timrå och Brynäs den här säsongen).

Törmä, Lasu, Nyberg, Lind, Ersson…

Resten av legendarerna från sista Teamet-säsongen 06/07 har slutat för länge sen.

Säsongen därpå tog man Teamet ur Kiruna IF.

Men ingen har ännu tagit ishockeyn från Philip Kemi.

16 år senare kör han på. Nu med helt andra perspektiv på ishockeytillvaron än när han var hälften så gammal.

Det är tydligt när man pratar med honom.

Han vill vara en ledare.

Han är en ledare.

– Jag vill bidra med det också. Framför allt på isen, det är det viktigaste för mig. Att prata mycket, att försöka lära ut.

Hur ska en rutinerad spelare vara i gruppen?

– Det beror på vilken sorts spelare du är och vem du är som person. Nu har man förstått att det fanns bättre och sämre rutinerade spelare i lagen när man var yngre. Förr var de äldre mer oroliga över att någon skulle ta ens plats. Nu för tiden förstår nog alla att laget är det viktigaste. Går det bra för laget mår man själv bäst och då går det bäst för en själv också.

Har du någon förebild från din egen karriär?

– Det är så många så det är svårt att plocka ut några. Jag spelade ju med Joel Törmä och nu förstår man vilket slit de som hade jobb och familjer vid sidan av hockeyn la ner. Då var man ung och det enda man själv gjorde var att gå i skolan och spela hockey. När de började lägga av i 30 års åldern tänkte man själv att man skulle hålla på längre. Men nu när man själv är i den sitsen. Nu förstår man.

Luleå Hockeys Janne Sandström fick sin tröja upphissad under julen. Och det är framför allt honom som Philip Kemi tänker på när det kommer till förebilder för yngre spelare.

Kemi har två poängstarka säsonger i Luleå J20 superelit bakom sig. Han noterades även för två SHL-matcher, på den tiden då det fortfarande hette Elitserien.

Så här minns han favoriten Sandström.

– När man blickar tillbaka förstår man vilken lagspelare han var och hur mycket han hjälpte oss yngre. Det fanns ingen prestige eller egoism i honom, utan han ville hela tiden göra oss bättre. Sånt uppskattar man och sånt ser man klarar på nu när man själv har blivit äldre.

Vi skriver Hockeyåret 2023 och Phlip Kemi är äldst i Kiruna IF:s A-lag. Annat var det förr när han fick dela omklädningsrum med de stora grabbarna för första gången.

Inkilningarna var annorlunda på den tiden. I Kiruna var det tradition att juniorerna skulle raka skallen.

En omodern och konstig tanke i dag, men som sagt, det var annorlunda förr.

En spelare kunde köpa sig fri. Att få ha kvar den fagra kalufsen kostade 1 000 kronor. Philip Kemi tog hjälp av sin mamma som villigt betalade för att sonen skulle få fortsätta vara fin i håret.

Tusenlappen hamnade i lagkassan.

Men Philip ändrade sig. Han sa istället adjö till frisyren.

Fram klev kult-backen från förr, Dan Eriksson med rakapparaten. Och den där tusenlappen var ju bara att betala tillbaka till familjen Kemi igen.

Eller?

– Nej, men den behöll jag själv.

1 000 spänn var mycket pengar för en tonåring då, vad gjorde du med dem?

– Det minns jag inte! Förmodligen något dumt, haha.

När Philip Kemi åter igen klev in i KIF:s omklädningsrum under julen var det inte snack om att raka något hår.

Dels för att KIF inte sysslar med sånt längre. Men framför allt: Den här gången är han inte yngst. Han är äldst.

Från AIF till KIF. Lagbytet var speciellt på många sätt och vis. Han gick från ett Kirunalag till ett annat. Och det var första gången i hans karriär som han bytte klubb mitt under en säsong.

– Trots att jag snart är 32 år var jag nervös. Men det var kul att det löste sig på det här sättet. Det här var det enda alternativet för mig om jag skulle spela vidare på den här nivån. Jag har sambo och två barn och är rotad här, säger Philip Kemi innan han tillägger:

– Jag är Kirunabo. Det är här jag vill spela – och jag brinner för Kirunas ishockey.

Tvekade du när du fick frågan?

– Nej, det gjorde jag inte. Om det hade varit juli hade man tagit en funderare men nu var det mitt under säsongen. Man har kämpat och slitit och förberett sig för säsongen, så nej, jag tvekade inte.

Boden borta. Premiär i Allettan.

Efter att ha stått som motståndare under fem derbyfyllda säsonger var det nu dags för Philip Kemi att åter igen ta på sig en KIF-tröja.

Det var sju år, ett Frankrikeäventyr och en speciell AIF-resa sedan sist.

Backen ser på det så här:

– Jag känner ingen skam eller skuld. Jag har haft skitkul och är jättenöjd över hur AIF tog hand om mig. Jag har alltid gjort mitt bästa för vilken tröja jag än har haft på mig. Ingen av spelarna i AIF lämnade på sportsliga grunder, utan vi blev ju så illa tvungna. Jag lider med de eldsjälar i AIF som har lagt ner mycket tid och energi.

Sedan tillägger han skämtsamt.

– Och mot just Boden spelar det ingen roll vilken tröja man har på sig – bara det inte är deras!

Förutom Kemi har Marcus Runnkvist och Daniel Bäckström gått över till KIF efter att AIF pausat verksamheten. Kiruna 2022 känns som en light-version av 1988 när Kiruna HC och Kiruna AIF gick ihop och blev Teamet.

Många KIF-are hoppades även på en viss Oskar Fredriksson. Men han valde istället att lägga skridskorna på hyllan.

När han gjorde det uttalade han sig om Kirunas ishockey i en NSD-artikel.

Jag tycker det räcker med en klubb som satsar, i den här staden, och hoppas att alla Kirunabor kommer stötta Kiruna IF, sa han då.

Jag ber Philip Kemi ge sig in i debatten. Kan staden ha två satsande lag?

– Både jag och nej. Det beror på vad man har för målsättning. Men jag tvivlar på att KIF kommer att få så många fler sponsorer bara för att AIF försvinner. Sponsorerna har varit ganska uppdelade i stan. Men Kiruna är en liten stad. Kiruna behöver ha en fungerande ungdomsverksamhet. Och vi vill ju ha lokala förmågor i laget. De få Kirunakillarna som spelar ishockey i vuxen ålder och som är bra nog för Hockeyettan behöver vara i ett Kirunalag. Så ett starkt lag är alltid det bästa, om det går att lösa.

På stal om starka lag. Hur starkt är då den här uppgraderade versionen av Kiruna IF. Det är möjligtvis svårt för Philip Kemi att svara på. Han har ju inte ens tränat en månad med laget och dessutom bara spelat en match i KIF-tröjan.

Men att förlora borta mot Boden med 4-5 är inget bottennapp.

– Vi gör en halvdålig match mot Boden och ändå är vi centimeter från att ta poäng. Vi visade styrka.

Du spelade Allettan i fjol med AIF. Hur ser du på KIF:s möjligheter?

– Vi pratade om det i omklädningsrummet efter Boden-matchen. Det är så här matcherna kommer att se ut nu. Det gäller att vara ödmjuk hela tiden och ta hela handen när man får lillfingret. Serien är kortare i år och då blir varje match bara viktigare. Jag ser absolut en potential i det här laget. Play off är ett fullt rimligt mål. Det är dit vi ska.

Nästa stopp på Allettanresan är Väsby på hemmaplan på lördag.

Klassiska Väsby. Vilda Väsby. Och som vanligt med en Kirunakrydda. Brorsan Jesper Kemi är fortfarande med. Efter nio säsonger som spelare ingår han numera i tränarstaben.

Matchen i Lombia är alltså ett brödramöte.

Tuolla-grabbarna Philip mot Jesper. Storebror mot lillebror.

– Det blir kul. Men det är synd att han har pensionerat sig och ”bara” står där bak. Men han verkar trivas väldigt bra med det. Vi känner likadant, att ishockeyn bara blir roligare med åldern. När man blir äldre tänker man på allt runt omkring mer, som spelsystem och taktik. Förr körde man bara.

Har du snackat med honom inför matchen?

– Ja, familjerna firade jul tillsammans.

Så du vet allt om Väsbys hemligheter nu?

– Nej, det var för lite glögg inblandat för det, haha. Nej, men Väsby är ett start lag. De gick som tåget i grundserien ända fram till de fyra sista omgångarna. Men det är lätt att slappna av när det redan är klart. De har börjat med två segrar i Allettan också så det är dags att ta ner dem på Jorden nu.

Åker du mot Väsbybåset och gör en målgest mot brorsan om du gör mål på lördag?

– Jag gör så sällan mål så att jag hinner aldrig tänka på målgester. Man blir chockad varje gång.

Du gjorde ju mål mot Boden sist.

– Ja, men nu har jag nog slösat bort mina mål för ett tag, haha.

Om vi blickar lite längre, hur ser du på nästa säsong?

– Just nu när man är mitt upp i en säsong är man alltid sugen på hockey. Men ju äldre man blir så måste det klaffa med jobb och familj. Men jag stänger absolut inga dörrar. Sedan ska man ju vara bra nog för att platsa också…

Hur framtiden blir får vi helt enkelt se. Både när det gäller KIF:s äventyr i Allettan i år och bortom det.

Men man kan lugnt konstatera att Philip Kemi har en speciell roll i Kiruna ishockeyhistoria.

Han har minnen från förr.

Han har skridskor i nuet.

En gammal Teamet-spelare har hittat tillbaka till KIF.

Det finns något väldigt fint över det.

 

Mattias Heikki