”Det viktigaste är att familjen är trygg”
En pratstund med Artur Ogandzhanyan är inte som andra.
Hans hemland befinner sig i krig.
– Det viktigaste för mig är att min familj är säkra och mår bra. Men ärligt talat är mitt fokus på min tillvaro här i Kiruna. Jag vill göra det bästa av min ishockey, säger Ukrainaren.
Tänk om Sverige var under attack. Tänk om raketer hotade att slå ner – var som helst och när som helst.
Vi svenskar kan inte ens förställa oss känslan. Vi har inte upplevt krig på generationer och åter generationer.
Vi borde stanna upp i vår vardag och tänka på det ibland. Skatta oss lyckliga och räkna våra välsignelser istället för att sucka över småsaker som inte betyder något i sammanhanget.
Artur Ogandzhanyan har inget emot att prata om det som pågår i hans hemland och i hans hemstad Kharkov i östra Ukraina.
Vid krigsutbrottet bodde han fortfarande i landet. Han berättar:
– Det var galet. Man försökte leva livet som vanligt men det var läskigt. Det är svårt att förklara känslan. I det stora hela verkar saker och ting ok men när som helst kan en bomb eller raket slå ner i ditt hus. Man kunde leva bra dagar när ingenting hände men samtidigt kunde man inte förutse när något skulle hända. Alla försöker att leva livet så vanligt som möjligt, men det är svårt.
En tröst är att läget är bättre och säkrare nu än när kriget startade. Men ovissheten ligger ständigt över alla människor i landet.
– I början av kriget hände något varje dag. Men nu har läget lugnat ner sig och attackerna är färre och färre.
Artur håller en nära kontakt med mamma Olga, pappa Vage och brorsan Artem.
– Det viktigaste för mig är att de är trygga och säkra och mår bra. Ärligt talet försöker jag ha fokus på min tillvaro här i Kiruna. Jag vill göra mitt bästa av min ishockey. Jag uppskattar verkligen att jag har möjligheten att få spela ishockey igen och att kämpa för min dröm. Jag hoppas verkligen att min familj kan komma till Sverige när allt är över och se mig spela live och inte bara via en sändning på nätet.
Han befinner sig hemma i sin lägenhet i Kiruna när hemsidan ringer upp. Hans flickvän Alona är med honom.
I fjol spenderade paret en säsong i Vetlanda. Artur beskriver sin nya miljö.
– Jag gillar det verkligen. Vi har haft fint väder här och luften är fin.
Vädret kommer att förändras när vintern kommer…
– Haha, jag förstår det. Men jag gillar kylan. Den funkar för mig. Jag har bott på kalla platser tidigare, bland annat i USA.
Målvakten fick tidigt smaka på ishockeylivet i Nordamerika. Hemma i Ukraina gick han i, enligt honom, Ukrainas bästa specialskola för ishockey på den tiden.
Barnen drillades hårt. Ofta lämnade han hemmet 06.00 och kom hem vid 20-tiden.
Träning, skola, träning.
Skolans ägare var ambitiös. Han tog sitt lag till Nordamerika för att mäta sig med de allra bästa ungdomarna. Bland annat fick Artur spela Pee Wee-turneringen i Quebec, även kallat VM för 11-åringar.
Resorna över Atlanten som barn var nästan tvåsiffriga till antalet.
– Det var en bra möjlighet att utvecklas, växa, se världen och se hur ishockeyn såg ut i andra länder.
Resandet fortsatte efter studenten i Kiev. Som nyfiken och modig 16-åring packade han väskan och sökte hockey-lyckan i väst.
I Ogden Mustangs var han nära att gå hela vägen och vinna mästerskapet. Artur fick dock nöja sig med att bli vald till All star-laget den säsongen.
Efter fyra säsonger var det dags att ta nästa steg till college-hockeyn.
Då slog coronan till. Allt vändes upp och ner.
Artur Ogandzhanyan bestämde sig för att flytta tillbaka till Ukraina igen. Han hann göra en säsong i Sokil Kiev.
Sedan kom kriget. Och allt vändes upp och ner igen.
När möjligheten att spela divison två-hockey i Vetlanda dök upp tog han tacksamt den.
Nu fortsätter hockey-äventyret i Kiruna.
Vad gör du när du inte spelar hockey?
– Jag gillar att spela schack, laga mat och spendera tid med min flickvän.
Har du någon specialrätt som du plockar fram?
– Jag är intresserad av mat. När man tränar är det viktigt att laga hälsosam mat som också smakar gott. Jag gillar att göra pasta bolognese.
Typiskt. Här är man ute efter att få prata om någon exotisk maträtt från Ukraina och hamnar istället i ett samtal om den mest svenska maträtten som finns: Spagetti och köttfärssås.
– Haha, men min flickvän gör en väldigt god borsch (rödbetssoppa som är så typisk för Ukraina).
Vad har hon i den?
– Jag är ledsen, hennes recept är hemligt, haha.
Artur Ogandzhanyan har noterats för fem A-landskamper för sitt Ukraina. Men det är bara de officiella, han har spelat fler om man räknar med vänskapsmatcherna, säger han.
Vad för typ av målvakt är du?
– Jag är en lugn typ. Ganska simpel. Jag försöker vara kylig och spela enkelt och göra räddningar oavsett.
Vill du tillägga något innan vi lägger på luren?
– Jag vill bara säga tack. Tack till min agent Tobias Johansson och till Thomas Jatko för att jag har fått den här möjligheten att spela i Kiruna. Jag gillar ringen, hallen, lagkamraterna. Vi är ett bra lag med bra coacher. Jag tror vi har en chans att fightas för något stort.
Vi avslutar texten med en sista mening:
Slava, Ukraina!
Mattias Heikki