Slutkrönikan: Skrota kvalserien!

Nej, det var inte Hudik Hockeys tur den här gången heller. Ännu en gång fastnade våra röda kämpar precis i nålsögat till ”härligheten” – om det nu är någon härlighet som väntar en förhållandevis liten klubb där uppe bland de stora.

Det är klart att alla runt klubben – spelare, ledare, föreningsfunktionärer och supporters – stod där med tunga axlar och tomma blickar när slutsignalen gick och det stod klart att vi nästa säsong återigen ska möta Kalix, Clemensnäs, Örnsköldsvik och Kiruna istället för Djurgården, AIK, Björklöven och Södertälje…

Vi måste komma ihåg att det här verkligen handlar om skilda världar. 40 lag inledde säsongen. Hudik slutade tvåa! Det är svårt att tro det om man ser till en del av kommentarerna på vissa sociala medier.

Att fem gånger i rad ta sig till kvalserien är bara det en bedrift. Inte minst när det gäller att knyta ihop finanserna.

Någonstans mitt i den där besvikelsen kanske vi också borde sansa oss och försöka förstå den prestation som laget ändå stod för – igen. Och med tanke på det närmast ofattbara reseprogram som Norrlands-lagen tvingas stå ut med, så är det väl snarare förvånande att krafterna inte rinner ur redan på ett tidigare stadium.

Jag har tagit upp den här frågan flera gånger med några av spelarna, men de slår bara ifrån sig och konstaterar att ”det går bra” eller att ”man vänjer sig”. Men någonstans tror jag ändå att man i det långa loppet får betala priset för alla timmar i spelarbussen.

På en hockey-sajt läste jag förresten häromdagen ett seriöst (!?) förslag på hur Hockeyettan borde förändras för att hålla kostnader och restid nere. Förslaget gick ut på att spela i fem åttalagsgrupper istället för de nuvarande fyra tiolagsgrupperna. Problemet (som inte bara jag ser det) är att norra grundserien fortfarande skulle vara norra grundserien – medan man i resten av landet (ungefär en tredjedel av Sverige) skulle klämma in ytterligare en grupp! Hudik Hockey skulle vara norrgruppens sydligaste lag – och fortfarande ha 94 mil till Kiruna, 64 mil till Boden, 56 mil till Piteå och 48 mil till Clemensnäs…

För jämförelsens skull kan vi väl konstatera att det från Hudik är ungefär 52 mil till Mjölby, 73 mil till Alvesta, 82 mil till Tyringe och 69 mil till Borås. Lika bra att spela där då kanske…?

Nej, bättre än så måste vi väl ändå försöka om norrhockeyn inte ska självdö någonstans där ute på E4 med vidhängande ”stickspår”.

Senaste exemplet är att det hintats om att Vännäs inte anser sig ha ekonomiska möjligheter att fortsätta spela på ettan-nivå. Oavsett om det är sant eller falskt så är det lite där som problemet ligger. Det finns helt enkelt för få Norrlands-klubbar i ettan och därför hamnar ”sydgränsen” ibland i Hudik, ibland runt Gävle, eller i värsta fall ännu längre söderut.

Och oavsett hur man gör så är det verkligen inte södra Sverige som behöver utökas med en seriegrupp. Det löser inga problem. Och det är verkligen inte heller min sak att lösa det, så jag avstår ifrån att ens försöka. Det finns garanterat andra som kan det mycket bättre än jag. Och därmed är jag till slut också framme vid rubriken. Den brukar journalistiskt sett ha täckning redan i ingressen, men här gör jag ett undantag.

Det handlar då om kvalserien till allsvenskan; ett helt galet påfund som inte bara bryter mot den modell som gäller för serierna ovanför, utan som också den kan bli ett dråpslag mot ekonomin samtidigt som det skapas lägen där sportsligheten kan ifrågasättas. Nu, liksom flera gånger tidigare, har ett eller flera lag i praktiken varit avsågade redan när kvalet går in i sin andra del. Och sedan ska de ändå fortsätta resa hundratals mil till bortamatcher utan betydelse – annat än för motståndarna. Jag tänker till exempel som nu på Halmstad (borta mot Piteå i näst sista omgången) och Piteå (borta mot Hudik i sista omgången). För att undvika missförstånd vill jag understryka att det bara är resorna och kostnaderna jag talar om här.

Hur man ska lösa det? Jodå på den punkten har jag faktisk en tydligare uppfattning: Skrota kvalserien! Spela playoff ända fram till slutet. Då får vi en vinnare och en förlorare. Idag är det en vinnare och fem förlorare. Och ofta har de tomt i kassan när det är över… Dessutom skulle vi slippa tarvliga insinuationer om att alla inte gjorde sitt bästa.

Det får bli mina slutord. Nu blir jag ”bara” en i publiken. Tack för mig.

Skribent: Lars Gösta Larsson

Fotnot: En krönika bygger på skribentens egna ord och åsikter och har ingen koppling till klubbens officiella ståndpunkt.

Foto: Flywood Studio