Nedräkningen har börjat: ”Päran” vet hur man vinner ett derby

Mörrums tuffaste spelare genom tiderna vet hur man vinner ett derby.

”Det är inte tabellplaceringen som avgör, utan inställningen och viljan att vinna”, säger Per-Anders Gustavsson, 58, som vill se mycket publik i Jössarinken på lördag.

”Draget på läktarna är jätteviktigt, det gör att man höjer sig som spelare. Om folk bara visste vilken underbar känsla det är att komma ut i Jössarinken när man hör klackarna hålla igång. Håret reser sig på armarna”.

Här köper du din biljett till derbyfesten!

Ingen spelare i Mörrums historia har offrat sin kropp så hänsynslöst som ”Päran”. I 17 säsonger gick han stenhårt in i alla närkamper och täckte skott som ingen annan. Resultatet? 1044 (!) utvisningsminuter och ett oräkneligt antal skador. ”Det finns inte ett sjukhus söder om Leksand som inte jag och ”Bebben” (Lindberg) har besökt. Det var alltid han som ställde upp och följde med mig. När de andra åkte buss hem, så fick vi sätta oss i en taxi mitt i natten”, säger Per-Anders.

Till slut blev det också en skada som satte punkt för karriären. ”Päran” täckte ett skott mot Tranås säsongen 1998/99, men skottet tog illa och träffade lillfingret. Trots flera operationer blev fingret aldrig återställt och till slut blev läkarna tvungna att amputera det. ”Annars hade jag nog fortsatt några säsonger till”, säger ”Päran”.

Per-Anders debuterade i A-laget som 17-åring, säsongen 1981/82. Då var Karlskrona IK fortfarande storebror på den blekingska hockeytronen. Han minns derbyna på 80-talet. ”Det byggdes upp en het stämning flera veckor i förväg. Det var artiklar varje dag i tidningarna. Det var en fruktansvärt prestige i de här matcherna. Derbyna var så mycket mer än hockey. Det var öst mot väst. Politik och sjukhusen och allting. Men sedan försvann KIK nedåt i serierna och till slut blev det till och med konkurs, och då försvann också lite av känslorna”.

Per-Anders vet hur man ska vinna ett derby. Inställningen är a och o, men samtidigt gäller det att vara så kall det bara går. Det där är förstås lättare sagt än gjort. ”Det var många profiler i båda lagen på den tiden. Ofta var det samma spelare man mötte från år till år. Det var inte så många spelare som byttes ut mellan säsongerna, så det byggdes upp en enorm rivalitet. En gång rök till exempel Glenn Paulsson ihop med en KIKare redan efter två sekunder”.

”Päran” var inte populär i någon hall, förutom i Jössarinken. Wämöhallen var inget undantag. Och känslorna var ömsesidiga. ”Man kunde ju inte ens dricka vattnet där, det smakade klor. Vi fick ha eget vatten med oss”, säger Per-Anders. Ett annat ställe som Mörrums backtuffing minns med fasa är utvisningsbåset i Stångebro Ishall i Linköping. LHCs stjärna Mike Helber hade fått några rejäla smällar i Jössarinken och när lagen senare samma år skulle mötas i Linköping var publiken som uppretade tigrar. Redan på uppvärmningen regnade det snusdosor och mynt och flaskor över ”Päran”. När han sedan blev utvisad efter några minuter, så fortsatte bombardemanget. ”Jag vågade inte ens ta av mig hjälmen. De var som galna, det fanns inget tak över utvisningsbåset så folk liksom hängde in över mig och fortsatte kasta saker”.

På webbsidan Elite Prospect summeras ”Pärans” utvisningsminuter till 954. Men det är en felaktighet, enligt flera statistikorakel i Mörrum. Den korrekta siffran är 1044 minuter. ”Men jag har inte bara varit utvisad, jag har nog fixat ett och annat powerplay åt mitt eget lag också, genom mitt sätt att spela. Ok, jag var ingen finlirare precis, men jag har alltid gett järnet, jag kunde äta upp pucken om det hade behövts”. Den hårda spelstilen har naturligtvis satt sina spår. En gång när Trojas spelarbuss skulle lämna Jössarinken, så åkte en ledare från hemmalaget med för att visa vägen till en restaurang. När bussen passerade ”Pärans” hus fick ledaren höra ett och annat. Det osade av svordomar. ”Där inne bor den jävelen…”

Det var inte bara hårdheten som gjorde Per-Anders till en fruktad spelare. Han hade också ett slagskott som ingen normalt funtad människa ville komma i vägen för. Framförallt i powerplay blev det många mål, inte sällan med Tommy Fors som framspelare. ”Det funkade bra mellan oss, Tommy kunde slå passningar i de mest oväntade situationer. Fick jag sedan bara lite tid på mig att ladda så satt pucken ofta i mål”. Att skymma målvakten var det ingen som ville göra när ”Päran” höjde klubban. Med- och motspelare försvann åt alla håll. ”Jocke Svanhall hade till exempel en konstig förmåga att hamna bakom mål så fort jag skulle skjuta”, säger Per-Anders och skrattar.

”Päran” förblev moderklubben trogen i hela sin karriär. Men en gång var det nära att han flyttade. Han hade anbud från självaste Västra Frölunda. ”Men jag trivdes så bra i Mörrum att jag tackade nej. Jag tänkte att det nog kommer nya möjligheter. Men det gjorde det aldrig. Lite grand kan jag ångra det idag, att jag inte fick veta hur långt jag hade kunnat gå”.

Nuförtiden brukar Per-Anders besöka Jössarinken ett par gånger om året. Höjdpunkterna är förstås matcherna mot Karlskrona. Han bevittnade den snöpliga förlusten mot KHK förra hösten och kommer naturligtvis att vara på plats på lördag när det smäller på nytt. Just en lördagsmatch borgar för hög stämning, tror ”Päran”. ”Publikens stöd är oerhört viktigt, de kan få en spelare att höja sig. Att få komma ut i en fullsatt Jössarink och höra trummor och sånger och ramsor kunde få håret på armarna att resa sig, det var en underbar känsla som jag hoppas dagens spelare också får uppleva”.

Bilden: Per-Anders Gustavsson har många minnen efter 17 säsonger i Goiset.

Bilden högst upp: Ett legendariskt foto med några av Mörrums största profiler någonsin samlade. Från vänster Bengt-Anders Svensson (numera Borneus), en ung Per-Anders Gustavsson, Ulf Hansson, Lasse Lönnqvist och Rolf Nilsson. Foto: Christer Robertsson