Kategori: Nyheter från Hockeyettan

Säkra din plats för A-lagets hemmamatcher i Hockeyettan säsongen 20/21 redan nu!

Säsongens grundserie är framflyttad och startar söndagen den 4 oktober, se hela spelschemat för Östra HÄR.

Innan dess väntar sju träningsmatcher varav fyra på hemmaplan med start onsdag den 26 augusti.

Efter rådande omständigheter tillåts i dagsläget max 50 personer i publik och vi kommer därav släppa 50st säsongskort till försäljning.

Dessa kort gäller samtliga tränings, grundserie & vårserie/Allettanmatcher på hemmaplan hela säsongen.

Priset är 2000 kr och det är endast sittplatser.

 

Så vill DU tillhöra denna exklusiva skara som kan se hockey LIVE på riktigt ska du slå till NU!

För beställning, maila till: [email protected]

Betalning görs via Swish, BankGiro eller kontant vid utlämning på arenan.

Swish: 123 595 2528 (märk betalning med namn & ”säsongskort”)

BG: 315-9621 (märk betalning med namn & ”säsongskort”)

I vintras hade jag väldigt dålig ekonomi. Både jag och min fru hade varit sjukskrivna länge och alla våra besparingar var slut. I det läget så frågade Urban Engqvist om jag inte ville följa med till Visby och se Bois viktiga allettanmatch. Och visst ville jag, jag brinner för Bois och försöker följa dom överallt och alltid. Men då jag inte hade några pengar så fick jag förklara läget och säga tack men nej tack. Då säger Urban att det är klart du ska med, och sponsrade både resa och hotell! Har man en sådan far så får man ett stort hjärta på köpet. Hans söner Linus och Filip har visat det på isen dag efter dag.

När nu dessa söner lägger skridskorna på hyllan så är jag tacksam. Inte bara mot pappa Urban, utan också mot hans söner som alltid visat det jag vill se av en spelare på isen. Att alltid göra sitt yttersta. Att lojalt ta sin roll. Vinnarskallen. Full fart hela tiden. Att aldrig tveka på att ge sig in i en närkamp, kosta vad det kosta vill. Att alltid komma igen hur mörkt och hopplöst det än må se ut. Klubbhjärtat.

När man tittar på bröderna så skiljer det visserligen två år men man skulle kunna tro att de är tvillingar, så lika varandra är de. Det är mer än en gång som jag tagit fel på vem som är vem av dom. Tvillingar skulle man också delvis kunna tro att de var på isen då de verkade ha en radar mellan sig, de visste precis vad den andre gjorde och vad han skulle komma att göra. Ett resultat av att ha spelat många år tillsammans kanske, men också säkert mycket beroende på att de är syskon och väldigt lika i tankesättet. Men det skiljer också en del dom emellan. Linus var den kloka centern som alltid täckte mitten av isen med sin fina speluppfattning och bländande skridskoåkning. Filips skridskoåkning var inte lika bildskön där han paddlade sig fram med klubban, men han var ändå snabb. Men hans stora styrka var sargspelet, något som Linus skydde. Filip är inte storvuxen men han var ändå helt omöjlig att få fast i sargduellerna, som en ål slank han emellan hur trångt det än var. På så sätt kompletterade de varandra perfekt och 1+1 blev inte 2 utan 3.

Som par i boxplay var de minst sagt grymma. Med bröderna på isen så var det minst lika mycket spel i Bois anfallszon som i deras försvarszon. Fick de bara upp pucken så var det som en mur för motståndarna att ta sig fram till anfallszonen. De checkade först fast dom längs med förlängd mållinje, kom motståndarna förbi så mötte de dom igen vid egen defensiv blå och sedan en gång till vid offensiv blå, så snabba och ihärdiga var de. Något de byggt upp under alla år med tävlan sinsemellan om att vara snabbast och uthålligast. Bröderna Engqvist var alltid etta och tvåa på beeptesterna.

Ett annat sätt de skiljde sig på var skadebenägenheten. Linus klarade sig hela tiden väldigt bra, därför är det ironiskt att han nu (kanske?) tvingas lägga av på grund av en skada (ett senfäste som han inte får operationstid för). Filip med sin fysiska spelstil drabbades av mängder. Axelskador och hjärnskakningar på rad, men han kom alltid igen. Förrförra säsongen missade han helt efter att först fått vänta länge på att en hjärnskakning skulle ge med sig och sedan i sin återkomst åkt på en ny efter Libelin Bäckströms fula smäll långt ifrån spelet. Men Filip gav aldrig upp. Till säsongen som var kom han till slut tillbaka efter ett sent besked och som han levererade! Hans kanske bästa säsong någonsin kom att bli hans sista. Skadefri och fräsch för första gången på många år, men med ännu en liten (hans andra barn) så finns helt enkelt inte tiden.

För bröderna har hockeyn varit deras identitet. I min intervju med Filip så uttrycker han det tydligt: ”Vad är jag om jag inte är en hockeyspelare?”. De har levt för att träna och spela. För att tävla och för att vara en del av en gemenskap. Att spela för klubben i deras hjärta, deras andra familj, som de alltid varit trogna. Att Linus väljer att bli tränare och Filip säger att han kommer att vara i ishallen så mycket han kan förvånar ingen.

När bröderna Engqvist lämnar laget så kommer de att bli saknade. Av fans, av lagkamrater och alla runtomkring Bois. Också av mig, eller kanske ännu mer av mig. De har, precis som deras far gjorde för mig, alltid ställt upp. De har aldrig tvekat att stanna och snacka, också efter en förlust. När jag poddade med dom så blev avsnittet rekordlångt för att de var så öppenhjärtiga. Jag är tacksam över att ha fått ha dom i mitt lag, i min klubb, i klubben som vi älskar. Vi har haft tur att vi har fått ha sådana trotjänare i laget och vi har tur att det fortfarande finns några kvar. Men bröderna Engqvist kommer ändå vara grymt saknade i vinter! Eller kan man hoppas på en återkomst när Linus opererat sig och det lugnat sig på hemmafronten för Filip? Med brödernas envishet och förmåga att alltid komma igen kan man aldrig veta (men man kan hoppas)!

Av Krister Holm

Enköpings SK:s A-lag kommer att möta det svenska J20-landslaget i en träningsmatch i Bahcohallen fredag den 28 augusti.

Juniorkronorna har de senaste åren blivit ett folkkärt landslag i och med den årliga JVM-turneringen runt jul- och nyårshelgen. Nu kommer man alltså till Bahcohallen för match mot ESK Hockeys A-lag fredag den 28 augusti kl 19.

Mer information om ev publik och webbsändningar kommer senare.

Förbundskapten Thomas Montén har har tagit ut truppen till det träningsläger man har i Uppsala och som alltså avslutas med matchen i Enköping. Här är truppen >>

 

Uppdaterat schema för träningsmatcherna:

Våra träningsmatcher mot Väsby kommer inte att bli av i och med att dom numera tillhör Allsvenskan. För tillfället har vi därför följande planerade träningsmatcher:

 

Fre 28/8: Juniorlandslaget (h)

Ons 2/9: Eskilstuna Linden (b)

Ons 9/9: Nyköping (b)

Tor 17/9: Nyköping (h)

Ons 23/9: Surahammar (h)

Sön 27/9: Forshaga (b)

Efter 10 säsonger och 340 matcher, allihop i den blåa Boiströjan, så tackar Filip Engqvist för sig. Blott 27 år gammal så väljer den hårt jobbande yttern att lägga skridskorna på hyllan efter en minst sagt beundransvärd karriär. Han är tävlingsskallen som offrat sig hänsynslöst för att laget ska nå framgång. Han har drabbats av motgångar i form av långvariga skador men har alltid kommit tillbaks som den kämpe han är. Hockeyn har varit hans liv. Det märks också när hemsidan når en märkbart rörd Filip för en sista intervju.

Gratulerar till andra barnet, vad blev det för något?

Ja tack, det blev en liten flicka som är tre veckor nu.

Hur känns det att vara tvåbarnspappa?

Det känns otroligt roligt, det är fullt upp varenda dag, det finns att göra!

Det var det som avgjorde att du nu lägger skridskorna på hyllan?

Jo det är den största delen i mitt beslut. Familjen behöver mig hemma, så så får det bli. Man har valt det själv så det är bara att gilla att läget.

Det låter som att det inte varit något enkelt beslut?

Nej så är det. Hockeyn har skapat min identitet, det är så jag levt hela mitt liv. Jag har funderat mycket på vem är jag om jag slutar, kommer folk se mig som Filip eller som hockeyspelaren? Det har varit svårt att fastställa, så det har absolut varit ett tufft beslut.

Men tiden finns helt enkelt inte?

Nej så är det. När man har två barn och en hund och ett hus då krävs det otroligt mycket från den man bor med för att gå i land med det. På hockeyettannivå behöver man jobba heltid och det går inte ihop tidsmässigt, så då får familjen gå före.

Hur är dina känslor så här när du tagit beslutet att det inte blir någon mer ishockey?

Det har varit en lång period där jag fått tid att fundera och fått känna efter vad jag vill och vad som är bäst. Det har varit väldigt tufft att sätta sig in i att man inte ska spela, för på något vis så känns det som att jag ska spela i huvudet, jag känner mig fräsch i kroppen och som en hockeyspelare i huvudet, jag måste landa i det att jag inte ska kliva ut på isen i vinter.

Kan det bli så att du ändå knyter på dig skridskorna igen när det lugnat ner sig hemmavid?

Jag har svårt för att dra ett streck över allting, man är lite dum i huvudet, det känns som man kan spela livet ut, så man ska aldrig säga aldrig. I den ålder jag är i nu så känner man för att prova annat också, så jag är inte främmande för något. Jag älskar att idrotta och tävla så på något vis ska man försöka få in det i livspusslet.

Du lär väl inte sluta träna ändå…

Nej så är det, sedan inte så mycket av den fysiska träningen just nu utan nu har det mer varit att hitta glädje i padel och sådant som fått stå åt sidan under tiden man spelat ishockey, så får vi se om träningssuget kommer sedan.

Brorsan Linus blir tränare för J20, att bli tränare är inget som du funderat på?

Funderingarna har funnits där, jag har funderat på mycket olika scenarior. Jag tycker att det är skitroligt att hjälpa till och vara tränare, jag brinner för att vara i hallen och prata med folk och hjälpa till, det är sjukt kul. Så på något vis kommer man säkert hjälpa till med något, men med vad vet jag inte och jag vill inte ha några krav så där utan jag kan hjälpa till i olika lag där det behövs.

Vad har hockeyn gett dig?

Det är en svår fråga, utan hockeyn vet jag inte vad jag varit. Den har gett mig otroligt mycket, framför allt mycket mentalt hur man är som människa, hur man är i en grupp, hur man lyssnar på andra och jobbar med andra. Det är det som förändrat mig mest som person och det är jag enormt tacksam över. Som jag är idag var jag inte för 15 år sedan, jag har dragit mycket lärdomar av min tid inom hockeyn och det är jag så otroligt tacksam över.

Du blev Mariestad Bois trogen i alla år: Vad var det som gjorde att du aldrig lämnade?

När jag skulle börja hockeygym fick jag anbud från Leksand, men jag hade svårt i skolan just då och jag var inte beredd att offra det som krävdes och valde istället tryggheten och närheten till familj och kompisar och det har varit svårt att släppa. Det har varit väldigt betydelsefullt för mig att ha alla i ryggen och det har gjort att jag har spelat här hela mitt liv.

Vad har klubben betytt för dig?

Mariestad Bois är som mitt andra hem. Det finns så otroliga människor i föreningen och har alltid funnits. Sedan att det uppstår diskussioner och tjafs ibland, så är det i en förening och det vore konstigt om det inte skulle göra det, det gör det i en familj också. Men Mariestad som förening är helt sjukt bra!

Vad är det bästa med hockeyn?

Det finns väldigt mycket. Gemenskapen. Blandningen på åldrar. Tävlandet. Det finns hur mycket som helst att säga…

Vad är det finaste minnet från din karriär?

Det finaste minnet sportsligt är svårt. Man tänker tillbaka på alla fina stunder man haft. Men just med hockeyn är det nog ändå när jag under introt fick bära ut en grabb på isen som hette Hugo och som hade cancer. Att få se och känna den glädje som han kände… Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det! Sporten ger så mycket när man kan hjälpa andra människor, det är fantastiskt!

Vad är roligaste minnet?

Det får jag nog säga Västeråsmatcherna var ändå, det var otroligt roliga matcher att spela.

Vad är värsta minnet?

Det var att efter 10 säsonger i klubben få sluta på det här viset med Corona och allt vad det innebär. Vi har slitit så länge för att nå kvalserien, det är något som vi drömt om att få spela och när vi var så slagkraftiga och kände att vi verkligen hade något på gång och sedan tvingas avsluta säsongen på det sättet… Det var riktigt tungt annars hade vi kanske varit i allsvenskan, det var känslan.

Vad ser du som höjdpunkten på din karriär?

Höjdpunkten var i år när jag kunde komma tillbaka och vara med från start och köra en hel säsong. Calle lät mig få en chans till och visa att jag platsade, som klubb är man otroliga med det att man får chansen. Så det var höjdpunkten, att få chansen att sluta på topp.

När var du som bäst?

Svårt att säga någon säsong, men då jag kände mig som bäst var Västeråsmatcherna,. Speciellt hemma i allettan och i playoffspelet. Sedan tycker jag den här säsongen har varit min jämnaste med en trygg och hög spelkapacitet.

Kommer du att fortsätta följa laget och klubben?

Ja absolut! De hann träna en dag sedan var jag där uppe, så hockeyn kommer inte vara långt borta. Jag kommer kolla träningar och inte missa en match i vinter.

Är det några personer som du vill lyfta fram som betytt mycket för dig under din karriär?

Det är många som man haft genom åren som varit otroligt duktiga. Det är svårt att lyfta någon speciell men en sådan som Helmersson som man haft som tränare förstår man hur duktig han var och hur mycket han hade i sig, han hade ett enormt bra ledarskap. Så han har en fin framtid framför sig. Sedan var det många i ungdomsåren som var viktiga som man har att tacka också.

Någon sista hälsning till alla supportrar som följt dig och laget?

Jag har haft tio fantastiska år i föreningen och det är för alla som varit där uppe och stöttat oss i vått och torrt och visat stort intresse. Heder till er och tack för alla minnen!

Och då får jag tacka dig för en fin och framgångsrik karriär!

Tack Krister!

Filip Engqvist lägger skridskorna på hyllan.

”Filip är en av de tuffaste spelare jag har sett i Mariehus Arena. Han har väckt stora känslor med sitt uppoffrande spel och sin kämpaglöd. Det är många gånger man tänkt att det finns inte ett lag i Sverige som inte skulle ha  nytta av Filip. Jag minns framförallt Västerås matcherna. Det tror jag backarna i Västerås med gör. Stort tack för dina år i Mariestad BoIS tröjan.”

. Sportchef Carl Johansson