Hänt i veckan: Västra #3

Det har återigen blivit dags att summera det mest minnesvärda från den gångna veckan i Hockeyettan Västra.

Med några få undantag bjöd den gångna veckan på ganska målsnåla matcher i Hockeyettan Västra. Följande blev resultaten:

Borlänge HF – Kumla HC Black Bulls 1 – 2
Grästorps IK – Lindlövens IF 3 – 2
Enköpings SK HK – Surahammars IF 2 – 1
Åker/Strängnäs HC – Mariestad BoIS HC 1 – 3
Forshaga IF – Skövde IK 2 – 3
IFK Arboga IK – Köping HC 8 – 3

Borlänge HF – Skövde IK 6 – 2
Kumla HC Black Bulls – IFK Arboga IK 4 – 3
Surahammars IF – Lindlövens IF 1 – 3
Åker/Strängnäs HC – Grästorps IK 2 – 3
Forshaga IF – Enköpings SK HK 2 – 1
Köping HC – Mariestad BoIS HC 1 – 0

I övrigt, det mesta av det bästa:

Veckans…

…hattrick-skyttar: Två spelare svarade för varsitt hattrick den gångna veckan. Arbogas Charlie Hellström hittade nätet tre gånger när hans lag storbesegrade Köping med 8-3 och på söndagen ville Borlänges Marcus Andersson inte vara sämre och satte även han tre puckar när hans gäng segrade mot Skövde med 6-2.

…straffskytt: När vi ändå talar om Marcus Andersson i Borlänge. Han svarade för ett oerhört tjusigt straffmål i Skövde-matchen när han i sakta mak banade sig väg fram mot målvakten och sedan skickade upp en projektil till slagskott i målvaktens vänstra kryss. Ett oerhört tjusigt mål som då betydde 4-1 till Borlänge.

…publikmatch: 738 personer kom till TBO Ågården Arena för att bevittna derbymötet mellan Arboga och Köping på fredagskvällen. Det var den gångna veckans bästa publiksiffra i västserien.

…nolla: Köping-keepern Christoffer Hanning hade en otacksam uppgift när han en bit in i tredje perioden fick hoppa in i fredagens derbymöte med Arboga (förlust 3-8) och lämnade isen med tre insläppta mål och 81.25% i räddningsprocent. Men på söndagen tog han gruvlig revansch. 21-åringen motade 28 skott och höll säsongens första nolla när Köping hemmabesegrade storlaget Mariestad med knappa 1-0.

…juniorsuccé: Den 17-årige Örebro-junioren Isak Mantler fick hoppa in i Lindlöven-målet redan i sista perioden av onsdagens förlustmatch borta mot Grästorp, men stod sin första hela seniormatch under söndagen och gjorde det med bravur. Ynglingen släppte bara en puck förbi sig (i matchens slutskede dessutom) när hans lag bortabesegrade Surahammar med 3-1.

…äntligen: I den tionde omgången lyckades Åker/Strängnäs äntligen spräcka den försmädliga nollan i poängkolumnen. Det blev förvisso förlust efter sudden death hemma mot Grästorp med 2-3, men att laget tillslut lyckades bärga en poäng ger garanterat råg i ryggen att ta med sig inför fortsättningen av serien.

…äntligen 2: Carl-Johan Svensson och Carl Holmberg värvades till Grästorp inför den här säsongen för att vara två av de ledande spelarna. I bortasegern mot Åker/Strängnäs lyckades de både äntligen hitta nätet den här säsongen. Svensson rent av två gånger. Det dröjde tio omgångar, men nu kanske det släpper ordentligt?

…comeback: Som en blixt från klar himmel var han plötsligt tillbaka på Hockeyettan-isen. Den rutinerade försvararen Henrik Tång, som gjort framträdande insatser i Vita Hästen, Vimmerby och Skövde, lade av med hockeyn efter säsongen 14/15 men gjorde i den gångna veckan comeback. Den här gången med Forshagas logotyp på bröstet. Forshaga som dessutom plockade in forwarden Benjamin Trust från seriekonkurrenten Köping.

…himmel och helvete: Först drabbades Skövde av ett dråpslag när lagets tilltänkte förstekeeper Andreas Ollikainen tvingades hoppa av sitt uppdrag på grund av privata skäl. Ett riktigt tungt tapp för skaraborgarna. Men redan dagen därpå kunde man jubla över en riktigt tung förstärkning när rutinerade centern Thomas Wallgren valde att skriva på för klubben.

…segersvit: Alla befintliga sviter av längre karaktär i västserien bröts i onsdagsomgången, men en ny har påbörjats. När Grästorp sudden-besegrade Åker/Strängnäs med 3-2 under söndagen var det lagets tredje raka viktoria och med det är man för tillfället bäst i västserien.

 

//Mikael Mjörnberg

Blogg: Man blir bara enormt glad

Det är få saker i livet som gör mig så glad som när unga idrottsutövare kommer upp till ”the big league” och gör skillnad.

Igår (lördag) tog Tranås emot Vimmerby hemma i Stiga Arena i en fartfylld, spännande och svängig historia som gick till straffläggning. Väl där var det lika på ett när även straffarna gick till förlängning. Tranås tränare Charles Franzén valde då att slänga in 17-årige Edvin Karlsson som gjorde sin andra seniormatch, men som omnämns med respekt i Tranåskretsar som en kille att ”hålla extra koll på”.

Det började inte bra för Karlsson, som tappade pucken på sin väg fram mot Viktor Kokman i Vimmerbys mål. Men han redde upp situationen och kunde kyligt lägga in den bakom Vimmerbykeepern och därmed spela hem två enormt viktiga poäng till Tranås i kampen om Allettan. Lyckodrag av tränaren Charles Franzén alltså och Karlsson jublade över sitt första seniormål som att han skulle kunna ta Tranås cirka 18000 invånare i sin famn.

 

Kolla gärna på Karlssons kyliga straffavgörande här

 

***

På tal om juniorer.

Hela 61 juniorer runt om i Hockeyettan har noterats i poängprotokollen hittills under säsongen. Riktigt kul måste jag säga och 16 av dessa har dessutom snittat en halv poäng, eller mer, per match. I topp i juniorernas poängbörs hittar vi Trojas förstecenter Alfred Andersson.

 

Bland målvakter hittar vi åtta stycken juniorer som fått speltid. Bäst bland dessa är Oliver Mårslätt i Sundsvall som höll nollan den enda matchen han hittills spelat. Alexander Johansson i Nybro är den som stått flest matcher av juniorermålvakterna i ligan, fem stycken.

 

Det var lite kort om alla härliga juniorer som färgar vår liga. Det lär komma mer om detta vad det lider.

 

//Henrik Skoglund

 

Studio Hockeyettan

I veckans avsnitt Studio Hockeyettan går vi igenom allt spännande som hänt under veckan. Vi blickar dessutom fram mot nästa måndag och tittarsuccén Veckans Match, som den här gången reser till Östersund! Niklas Holmgren guidar oss tillsammans med Lars Gunnar Jansson och Erica Carlsson. Häng med!

VECKANS MATCH

Hockeyettans nya succé Veckans Match reser vidare! På måndag är det återigen dags för en härlig Hockeyettanfest och en mycket spännande drabbning i Östersund Arena mellan hemmalaget Östersunds IK vs Piteå HC. Sändningen startar 18:45. Matchen ser du gratis här !

Livspusslet på linjen

Att hinna med allt man vill och all man ska göra kan vara svårt, särskillt för oss domare. De flesta jobbar heltid under hockeysäsongen eller studerar. Utöver detta så lägger man ned många timmar på dömningen samtidigt som man ska hinna med familjen och det övriga. Det här är mitt livspussel.

En grundläggande förutsättning är att ha en förstående och stöttande arbetsgivare samt kollegor som kan ställa upp. Jag jobbar som väktare och kör nästan alltid 12h pass, vilket innebär att jag börjar 06:00 och slutar 18:00. Detta är ibland väldigt jobbigt och ”stelt”, jag kan tex inte döma samma dag som jag jobbar då jag rent praktiskt inte hinner. Men om man vänder på det så är jag ledig varje matchdag vilket gör att jag kan komma utvilad och fullt inställd på match. Under vintern jobbar jag  ca 90% så jag ska hinna med allt.

 

Som grundregel jobbar jag måndagar, tisdagar och torsdagar 06:00-18:00. Jag har ca 3 matcher i veckan. Onsdagar och söndagar dömer jag oftast i Hockeyettan medan jag kanske dömer J20superelit på lördagar eller SDHL som vi(Förbundsdomare kategori C) dömer. Dessa matcher tar för mig ca 6h i snitt. Jag bor väldigt centralt i landet med mycket lag i min närhet och förmodligen lägger andra domare ner mer tid på att resa till och från matcherna. Matchen tar ca 2h, vi samlas 1,5h innan match och efter matchen tar det drygt 0,5h att byta om och gå igenom matchen. Sedan är snittrestiden runt 1h enkel vilket tot blir 6h. Ta detta gånger 3 matcher så är man uppe i 18h/vecka vilket är en halvtid bara det.

 

Personligen älskar jag att träna så jag försöker ta mig till gymmet 3 gånger i veckan, oftast blir det direkt efter jobbet.

·       Måndagar jobb 06-18 + gym

·       Tisdagar jobb 06-18 + gym

·       Onsdagar ledig – Match

·       Torsdagar jobb 06-18 + gym

·       Fredagar ledig – Återhämtning

·       Lördagar – Match

·       Söndagar – Match

Det blir ganska fullt upp när man lägger till alla vardagliga saker. Under säsongen sätter man vänner och familj lite på is. Alla domares vardag ser givetvis annorlunda ut, men alla lägger ner otroligt mycket värdefull tid. Varför? En anledning, den kan låta svårmotiverad, men vi älskar helt enkelt det vi gör!

// Joel Hammar LM Hockeyettan

De måste skriva helt ny historia

Det kokade i Kristianstad. Supportrarna höll låda. Nästan 27 000 personer tittade på seriefinalen via det urtjusiga initiativet ”Veckans Match” och hemmalaget red på en sju matcher lång segersvit in i drabbningen med Troja/Ljungby.

Då dödade Jonatan Nielsen och hans Ljungby-kompisar festen.

Eftersmaken till måndagens hockeyfest för Skånepågarna kan nog lämpligast beskrivas som snopen. Men kanske var 2-5 mot Troja/Ljungby och en knäpp på näsan mitt i den klang och jubel-föreställning som varit serieupptakten för KIK det bästa som kunde hända.

Jag vill inte smolka någon framgångsbägare, men det tål att tittas lite i bakspegeln och gör man det går det inte att konstatera annat än att det kanske är läge för Kristianstad att svalna lite.

I alla fall om det ska bli en säsong som fortsätter vara lika kul som den har börjat.

Det är nämligen ganska påtagligt om vi vänder blicken bakåt att årets stora favorit har förtvivlat svårt att vara bra över en hel säsong. De har faktiskt inte lyckats med det en enda gång under de fem senaste säsongerna.

Senast det skedde att Kristianstad var framgångsrika i serien så väl på hösten som på våren var säsongen 10/11. Sedan dess har det varit antingen eller.

Låt mig friska upp ert minne.

Säsongen 11/12: Skåningarna svarade för en succéartad grundserie där man vann 24 av 27 matcher och toppade serien i överlägsen stil. Men i Allettan var bensinen uppenbarligen fullkomligt slut och laget slutade näst sist utan att ens nosa på playoff-platser.

Säsongen 12/13: Laget gjorde en stark grundserie och placerade sig som trea. I Allettan tog det dock tvärstopp och Kristianstad slutade näst sist, långt från playoff-plats.

Säsongen 13/14: Kristianstad fick aldrig spelet att ramla på plats i grundserien och i ett väldokumenterat drama i slutomgången där laget tappade 4-0 till 4-3 hemma mot Nybro och släppte det sista målet med 24 sekunder kvar missade man Allettan på målskillnad med ett måls marginal. I fortsättningsserien fick man emellertid ordning på spelet, vann den och tog sig hela vägen till playoff 3 där Piteå blev alldeles för svåra.

Säsongen 14/15: Återigen vann laget grundserien i imponerande stil, men drabbades av svår prestationsångest i Allettan och klarade en femteplats med ett nödrop. Pressades sedan hårt av lillebror Helsingborg i playoff 1 innan Tingsryd blev för svåra i playoff 2.

Säsongen 15/16: Ifjol hade man ännu en gång svårt att få ut sin potential i grundserien och missade Allettan (5a), men vann fortsättningsserien och avancerade till playoff 3 där Södertälje blev för svåra.

Ni ser det tydliga mönstret.

Det har varit antingen eller.

Har Kristianstad gått som tåget på hösten har laget haft förtvivlat svårt att lyckas på våren och de gånger spelet hackat och trilskats i grundserien har gänget lyckats ta sig samman och gjort starka fortsättningsserier som i slutändan lett hela vägen till playoff 3.

Det är ett ganska lustigt facit och det är klart att det är något som spelarna i årets upplaga av KIK är väl medvetna om. Många har ju varit med ett bra tag.

I Kristianstad drömmer man om kvalserien, kanske rent av Hockeyallsvenskan. Men ska man lyckas med det får man nog se till att bara vara lite så där halvbra nu…eller skriva helt ny historia.

 

//Mikael Mjörnberg

Resan från spelare till domare

Hur kom jag in på att bli domare? Jag fick som sagt (tyvärr) lägga klubban på hyllan efter skador, och tyvärr var det hjärnskakningar som gjorde att jag blev tvungen att sluta. Jag skriver tyvärr inom parantes för just vid den tidpunkten hade jag höga ambitioner som spelare och kände att min utvecklingskurva pekade uppåt, och kanske, kanske hade jag kunna nosat på landslaget någon gång i framtiden, men det är en sak jag aldrig kommer få reda på, MEN jag hade provat på att döma lite under tiden jag var spelare för att få en extra slant i fickan då jag endast jobbade halvtid och sen tycker jag att hockey är väldigt roligt.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så var jag även tränare för LHC Dam U samtidigt som jag var spelare och det var en roll jag gillade väldigt mycket och det gick väldigt bra för laget. När jag fick beskedet om att jag inte kunde fortsätta spela ville jag heller inte ta upp någon tränarroll för det skulle kännas som att det skulle vara för nära spelandet på något vis och det var på isen jag ville vara. Jag kom senare att få åka iväg på en camp med några andra domare och där tändes intresset. Det är väldigt få damdomare i dagsläget men vi blir fler, och vi var tre stycken på campen samt en coach som själv varit aktiv domare. Där pratade dom om vad dom hade fått vara med om och att få åka utomlands att döma. Det där med utomlands etsade fast sig hos mig och jag tänkte, att det skulle jag med vilja göra ! Där började en resa jag sent kommer att glömma !

Jag hade då ingen aning om att man kan göra en karriär som domare, visste du?

Såhär har min resa sett ut nationellt:

2010/2011 – Distriktsdomare, Östergötland

2011/2012 – Distriktsdomare herrar div 3, Östergötland

2012/2013 – Regionsdomare herrar div 2, Region Syd

2013/2014 – Regionsdomare herrar div 2, Region Syd

2014/2015 – Förbundsdomare Hockeyettan

2015/2016 – Förbundsdomare Hockeyettan

2016/2017 – Förbundsdomare Hockeyettan

 

Även om att jag nu i början av min karriär hade fått reda på att man kan få åka utomlands och döma, förstod jag fortfarande inte var dömningen kunde ta mig, till vilka platser jag skulle komma att få se och uppleva, vilka vänner jag skulle komma att få i Sverige och världen, och att det skulle komma att bli en livsstil.

Ni förstår att hockeyn är en stor del av mitt liv och alltid varit, idrott över huvud taget. Jag jobbar till vardags som ekonom och håller just nu på att utbilda mig till PT/fystränare för att i framtiden på något sätt kunna arbeta med det jag brinner för träning, idrott och hälsa. Även min man är aktiv domare och har ett förflutet som hockeyspelare.

 

// Veronica Johansson

Säsongen troligtvis över för stjärnan

Det pratades om fram till jul, men nu verkar det som att HC Dalens lagkapten David ”Tuppen” Fredriksson missar resten av säsongen på grund av sin knäskada. Det meddelar klubben på sin hemsida.

-Vi gjorde en utredning av hans knä eftersom han har haft återkommande smärta och svullnader. Magnetkameraundersökningen visade att han hade en broskskada, säger läkaren Lars-Göran Hassel till hemsidan. Hassel har varit involverad i hela processen runt David Fredrikssons skada.

Beslut om operation fattades och nu när ingreppet är klart står det klart att säsongen troligtvis är över för HC Dalens lagkapten.

-Vid såna här ingrepp tar det väldigt lång tid att läka, säger läkaren och pratar om en rehabtid på fyra till sex månader för HC Dalens lagkapten.

 

David Fredriksson, med 195 SHL- och slutspelsmatcher i ryggsäcken, har endast spelat en match under säsongen. Detta var i hemmapremiären mot Tranås där han gjorde ett mål och en målgivande passning. Han har gjort två säsonger för HC Dalen i Hockeyettan och har producerat 61 poäng på 59 matcher. Ett tungt avbräck för laget som för tillfället ligger sexa i södra Hockeyettan.

Hur det blir nästa säsong står skrivet i stjärnorna för David Fredriksson vars kontrakt går ut i vår.

-Det jag känner spontant är att: ”Fan heller att jag ska lägga av med en skada”, jag hade helt andra bilder i mitt huvud inför säsongen. Känns ju fel att säga detta när jag går skadad, men kroppsmässigt känner jag mig faktiskt i bästa form, berättar han för HC Dalens hemsida.

-Jag har barn och en sambo som tar mycket ansvar hemma och vi tar en säsong i taget.

31-åringen känner att han har mer att ge på isen.

-Jag känner  att jag har mer att ge och har motivation för att kunna vara med och bidra till laget. Det känns tungt och bittert såklart, berättar han samtidigt som han ser positivt på sitt lags chanser i fortsättningen av säsongen.

-Jag tror jättemycket på det här laget och vi har bred kompetens i truppen.

 

-Jag hade en förhoppning om att säsongen inte skulle vara över, berättar David ”Tuppen” Fredriksson för hockeyettan.se och fortsätter.

-Läkarna har ju sagt att det är lång rehabtid, men det var först igår när jag gjorde mitt första rehabpass efter operationen som jag fick det verkligen bekräftat för mig själv av min rehabtränare.

5000 mil med Näsström!

Som domare i hockeyettan åker man en del bil, min bil rullar några tusen mil om året, ibland åker jag själv men oftast får jag sällskap. Den som har åkt med mig mest är utan tvekan Andreas Näsström. Han är en av de roligaste och sjukaste människorna jag känner, han är linjeman i hockeyettan och börjar vid det här laget bli en rutinerad räv i dessa sammanhang. I 7 års tid, sedan han bytte sin bruna bil på UPS i Stockholm mot

brudarna på sjuksköterskelinjen i Linköping, har vi åkt land och rike runt och dömt hockey. Helt sjukt många mil tillsammans där man efter många matcher, mångabilresor, ett antal kurser och en och annan öl tillsammans har kommit varandra nära. Ett tag för några år sen träffade jag nästan ”Näsan” mer än vad jag träffade tjejen! Vi har bland annat haft en grej för oss i några år där jag anser att Näsan är den drivande
parten av oss. Varje gång när vi åker iväg för att döma och särskilt med en ny domare så sätter näsan på Mirakel med Björn Ranelid som första låt. Den som vi hämtat och kanske aldrig tidigare dömt med brukar sitta där bak i bilen och skruva sig lite ochtycka vi är helt dumma i huvudet, särskilt när de märker att ”Näsan” kan hela texten utantill och sjunger för glatta livet. Efter Mirakel brukar Näsan bli hyfsat normal igen och sköta det första snacket: -Tjeena, leeeget!? på sin breda stockholmska, sen är den tredje domaren med i laget.

Vi har också en ganska hård jargong emellan oss när det kommer till vår uppgift som domare. När man tar ett enkelt men fel beslut då får man höra det och när man tar det där tuffa, modiga men rätta beslutet får man också höra det! Det är som nån sa, ”av barn och idioter får man höra sanningen”. Jag vet inte riktigt i vilken kategori Näsan går i men förmodligen någonstans mitt emellan. Man får alltid höra sanningen även när den känns hård.

Att få en ärlig och rak feedback från en kollega är som domare extremt viktigt och jag upplever att få har stake att ge det. En spelare som gått +4 och gjort 2 mål kan förmodligen säga att man gjort en bra match. Som domare kan du inte säga; 4-4 i utvisningar, idag var jag bra, det finns liksom inget poängprotokoll eller statistik för oss där man kan läsa ut så mycket.
Man kanske kan fråga kaptenerna? Vinnande lags kapten: Bra match Virta! Förlorande lags kapten: Var hade vi nivån idag Virta!? Vi kanske kan fråga publiken då? Eller?? Nej vår ärliga feedback mot varandra är nog det mest rättvisa sättet för oss att bedöma vår insats (när vi inte har coach såklart).
Därför tycker jag att det är viktigt att få kontinuitet även som domare, man blir liksom som ett litet lag och ju mer du dömer i det laget desto mer samspelta blir ni. Jag skulle kunna döma med förbundnaögon och veta
var jag har Näsan och precis som tre spelare i förstaline kan tre domareha den perfekta kemin på en hockeyplan, alla vet sin uppgift, man är bra på olika saker, alla köper sin roll.

 

// Sebastian Virta

Här finns lirare av fin familj…

Hur är det man brukar säga?

”Äpplet faller inte långt från päronträdet“ – eller nåt sånt…

Tanken slår mej när jag bläddrar mej fram genom namnen i trupperna för Hockeyettans 48 lag. Här finns söner och till och med sonsöner till svenska OS-vinnare, till världsmästare, till junioreuropamästare, till NHL-proffs och, naturligtvis, till svenska mästare.

 

Den svenska hockeyfamiljen har ett gigantiskt stamträd. Här bara några exempel ur den digra högen:

o Huddinge-målvakten Marcus Due-Boje, son till backen Christian ”Crippe” Due-Boje, olympisk guldmedaljör i Lillehammer 1994 och tre gånger SM-vinnare med Djurgården;

o Kumla-backen Collin Leidborg, son till målvaktslegendaren Gunnar Leidborg, två gånger svensk mästare (1982 och 1984) med AIK;

o Troja/Ljungbys Niclas Lehmann, son till AIK:s svenske mästare Tommy Lehmann (1984) som också gjorde 36 NHL-matcher (35 i Boston Bruins – en i Edmonton Oilers);

o Huddinge-centern Christoffer Gozzi, son till Anders Gozzi som tillbringade sin mesta tid i AIK men också blev svensk mästare i Brynäs (1993);

o Örnsköldsviks-forwarden Emil Alba, son till AIK-backen Mats Alba, kanske mest känd för att ha ägt slutspelshistoriens mest berömda näsa – den som träffades av Håkan Södergrens klubba och slogs av i den första SM-finalen 1984. Svensk mästare blev pappa Alba ändå 1984 efter tre raka mot Djurgården.

Äpplet faller alltså inte så långt från päronträdet – ett inte bara gammalt ordspråk utan också ett sant sådant. Barns förmåga att härma och följa i sina föräldrars fotspår är ju upphovet, och i de flesta fall är det något positivt.

Jag kom att tänka på allt detta när jag var på Hockeyettans östra upptaktsträff en fredagslunch i augusti. Hamnade då vid samma bord som Valbos dåvarande tränare Pär Djoos – som jag bland annat spelat kändisfotboll med på Klosterliden i Långshyttan – och Hudiksvalls nye tränare Lars ”Lillis” Lövblom, som efter tio säsonger i Brynäs juniorverksamhet nu hoppat av efter att ha tröttnat på hockeyföräldrarnas beteende:

– Det är inte klokt egentligen. Det har eskalerat nåt alldeles fruktansvärt de senaste åren. Alla hockeyföräldrar verkar tro att deras söner ska bli stjärnor och dom lägger sig i allting. Man har åsikter om allt och alla och jag undrar vad dom har för självbild egentligen.

Djoos, OK. ”Lillis”, OK.

Men det är lunchbordets fjärde medlem som är den mest intressante: Jonas Lindström, 30-årig lagkapten i Hudiksvalls HC med över 350 matcher på den här nivån.

Lars-Ejes grabb, Ejes sonson. Farfar Eje Lindström som gjorde 57 A-landskamper men framförallt är en av svensk ishockeys största VM-hjältar.

Platsen Leninstadion i Moskva. Året 1957. Månaden mars. VM-titeln Sveriges andra.

Tre nationer var överlägsna de andra i detta VM: värdnationen Sovjet, Tjeckoslovakien och Sverige. Och eftersom Sovjet bara spelat oavgjort (2–2) mot Tjeckoslovakien medan Tre Kronor besegrat tjeckerna (2–0), så skulle det för svenskt guld räcka med oavgjort i avslutningsmatchen mot Sovjet.

Det blev 4–4 och även om det svenska mål man minns bäst är ”Garvis” Määttäs 4–4, så gjordes det ytterligare tre: Nisse Nilssons 0–1 och Eje Lindströms 0–2 i första perioden innan ryssarna vände matchen i andra perioden och gick från 0–2 till 4–2.

Men så kom i sista perioden farfar Lindströms 3–4, innan ”Garvis” kunde peta in guldpucken till 4–4. Så fick lagkapten Lasse Björn ta emot VM-bucklan och spelarna kunde stämma upp sången – inte nationalsången utan ”Helan går”.

När jag häromveckan träffade Lasse Björn berättade han:

– Arrangörerna hade ingen inspelning av ”Du gamla du fria”, eftersom man var så säkra på att man själva skulle vinna. Vi valde då mellan ”Mors lilla Olle”, ”Flickorna i Småland” och ”Helan går” – och tog den som de flesta kunde…

Om vad som hände sedan skriver Eje Lindström i boken ”TIMRÅ IK – en klassiker”:

”Att efter en stentuff rysare få stå som världsmästare och höra svenska nationalsången spelas inför ett knäpptyst Leninstadion är något som jag önskar att varje ung grabb skulle få uppleva.

Minnet blir inte svagare när jag tänker på hur jag möttes av USA:s landslag och Medelpads Ishockeyförbunds ordförande Allan Sundbom på centralstation i Sundsvall (vid tågbytet mot Timrå) och trodde att gratulationerna var avslutade. Inte anade jag vad som komma skulle.

Väl hemma i Timrå och Timrå järnvägsstation blir jag omtumlad mottagen av nästan 1 000 människor, uppfraktad på godsmagasinets lastbrygga för att hyllas med trumpetfanfar, tal, presenter och blommor och därefter hemdragen på en sparksläde till mina närmaste för ytterligare gratulationer.

Det hade varit några omtumlande dygn för en 19-årig arbetargrabb.”

Jonas Lindström som, förutom en säsong i Kristianstad, varit i Hudiksvall sedan 2007, verkar vara en lika lugn och sansad man som farfar Eje. Med sin bakgrund föddes han ju praktiskt taget in i hockeyns värld.

– Det var rätt naturligt, och jag bodde nog mer i ishallen än jag var hemma som liten. Hockeyn är ju förstavalet om man bor i Timrå. Lite fotboll blev det väl också men det var inget snack om var jag skulle landa, säger Jonas.

När detta skrivs har åtta omgångar spelats och Hudiksvall hänger bra med i toppen. Just nu på tredje plats: tre poäng efter ledande Huddinge, två poäng efter tvåan Visby/Roma.

Heja Hudik!

 

// Lasse Sandlin