Asplöven
Boden
Borlänge
Enköping
Hudiksvall
Järfälla HC
Kalix
Kiruna IF
Lindlöven
Norrtälje IK
Piteå
Sollentuna
Strömsbro
Sundsvall
Surahammar
Vallentuna
Väsby IK
Wings
Örnsköldsvik
Boro/Vetlanda
Borås
Dalen
Grums
Grästorp
HC Vita Hästen
Hammers
Hanviken
Huddinge
Karlskrona HK
Kungälvs IK
Mariestad
Mjölby HC
Mörrum
Nyköping
Tingsryds AIF
Tranås
Troja/Ljungby
Tyringe
Västerviks IKFotnot: I en krönika redovisar författaren sina personliga åsikter. Det behöver nödvändigtvis inte alltid vara föreningens eller ligans offentliga syn på saken.
Norrlands-hockeyn är på väg att utarmas och kvävas. Det tydligaste tecknet är att det norr om Mora – på mer än halva Sveriges yta – just nu bara finns två lag (Östersund och Björklöven) i Hockeyallsvenskan. Och det är en allvarlig signal om hur det står till hos många av norrlagen i Hockeyettan, alltså de som är tänkta att fylla på nerifrån.
Dessutom finns det bara fyra SHL-lag ovanför landets ”mittlinje”, och det är också värt en tanke även om det är Hockeyettan som är i vårt fokus just nu.
Det finns helt enkelt bara ett fåtal lag i den norra serien som ens vågar drömma om att ta sig till allsvenskan och som knappt är i närheten av en budget för att kunna bygga en allsvensk trupp. Och orsaken stavas ”resekostnader”.
Lagen i norr har rest ihjäl sig innan de ens är framme vid pärleporten in till landets näst högsta hockeyliga. Jag tänker då inte bara på ”mitt” Hudiksvall utan kanske i ännu högre grad på t.ex Piteå eller Boden. För att inte tala om Kiruna, som har över 30 mil till sin närmaste (!) motståndare (Boden) och nästan 40 till sin näst närmaste bortamatch (Piteå).
Det är beundransvärt att Piteå och Boden kan bygga konkurrenskraftiga spelartrupper år efter år och ständigt vara ”där” och hugga ända fram till kvalet. Men det har kostat. Fråga bara Piteå.
Håll med om att hela situationen är absurd när förbundet inte ens klarar av att ”tigga” sig till 10 lag som vill spela i norra ettan. Eller när man inte hittar 40 lag för att fylla fyra serier. Det måste väl på något sätt ändå vara ett tecken på att hela upplägget är på väg att haverera. Jag har under våren och försommaren med stort intresse följt debatten kring Hockeyettans problem. Något som till slut utmynnade i ett märkligt hopkok med olika förutsättningar och där visserligen kvalserien har hamnat på soptippen (tack för det), men där fem lag går till slutspelet från västra och östra serierna medan bara de fyra främsta går vidare från norra och södra. Bara en så’n sak…
Det är förstås en nödlösning i sista stund och det är förvisso en motståndare mindre att konkurrera med, men det innebär också att två lag – de som blir femma i norra och södra serierna – ”straffas” för att några andra lag har levt över tillgångarna och inte får licens eller för att övriga inbjudna tackar nej till att vara med.
Dessutom ska nu lagen i södra och norra serierna spela 21 matcher i grundserien mot bara 18 för lagen i västra och östra Hockeyettan-serierna.
När sedan förbundet/ligan faller undan för Faluns nej till spel i norra ettan och istället släpper in laget i den västra serien, så har man rejält målat in sig i ett hörn. För vad händer nästa gång ett lag begär samma sak, låt oss säga Strömsbro när (inte om) de tar sig tillbaka, eller varför inte Hudik om de hellre vill spela i östra serien. Gör man då en ny tolkning av seriebestämmelserna? Har man gjort det en gång så varför inte…!??
Jag har full förståelse för Faluns dilemma, men eftersom laget nu rent geografiskt (som ett av de tio – ja, till och med nio – nordligaste lagen) borde hänvisas till norr så skulle det ha varit det eller ingenting! Annars faller ju hela tanken med serieupplägget.
Och om Falun inte har ekonomi för spel i den serie där de just nu hör hemma så ser jag ingen skillnad mot de lag som inte fick sin elitlicens. Strömsbro fick först bränna sin ekonomi i norrettan (garanterat mot sin vilja) och kastades sedan ut. Jag ser inte logiken.
Men låt oss lämna den saken och gräva lite mer i orsaken till att hockey-Sverige är på väg att ”tippa omkull”– det vill säga resorna Det är svårt att känna någon riktig sympati för klagomålen från de söderlag som i några fall fick långa resor och kostnader i bland annat förra säsongens playoffspel och kvalserie.
För ni ska veta att sådana resor är vardag redan i grundserien för lagen i norrettan. Och det är precis där som största problemet finns. Norrland kommer på undantag redan här och får liksom hänga med på köpet…
Här är några ”smakprov” på verkligheten. Om till exempel Hudiksvall teoretiskt skulle resa en gång fram och tillbaka till varje motståndare så skulle det bara i grundserien innebära sammanlagt 720 mil (!) i spelarbussen. Det är 94 mil enkel resa till Kiruna, 67 mil till Kalix, 63 mil till Boden och 56 mil till Piteå. Och sedan återstår hemresan. Bara så ni vet. Och om Kristianstad skulle resa 94 mil norrut så skulle man hamna – i Sundsvall! Bara som en jämförelse.
Nu försöker man visserligen minska norrlagens resekostnader och restid genom att spela dubbelmatcher, alltså med spel både lördag och söndag, ibland två dagar i rad mot samma motståndare. Men hur intressant blir det då? Det går garanterat ut över publikintresset och när det gäller kostnaderna så löser det inga problem alls. Det blir visserligen bara en resa istället för två – men i gengäld likvärdigt stora kostnader för hotell och mat.
Det är pengar som klubbarna i söder kan lägga på sina spelartrupper, så egentligen är det inte så märkligt att Östersund och Björklöven är de enda ”riktiga” norrlagen i allsvenskan.
Men hur löser man den här ekvationen och hur jämnar man ut förutsättningarna? Ja, jag vet inte. Sverige ser ut som det gör och jag är rädd för att norrlagen får fortsätta tillbringa mesta tiden ute på E4:an och lägga största delen av sin budget på resorna. Och rättvisan (ett resebidrag eller en utjämning av resekostnaderna?) kan nog lagen i norr bara drömma om. Eller…?
Men en sak är säker; årets märkliga ”förspel” för upplägget av Hockeyettan blev bara en nödlösning. Kan det göras på något annat och bättre sätt?
Förslaget (vem det nu var som tog upp det) om att Hockeyettan skulle spelas i fem grupper istället för fyra, för att förkorta resorna och få flera derbymatcher, kändes totalt ogenomtänkt. Åtminstone om man frågar norrlagen.
För det skulle även då ha varit 94 mil mellan nordligaste och sydligaste laget i serien, ja till och med ytterligare 15 mil om Strömsbro hade fått sin licens. Lite svårt att hitta någon derbykaraktär där.
Så vem skulle det då gynna? Ja, i varje fall inte något av lagen i norr. För det hade bara inneburit fyra seriegrupper på ett område där det redan nu är tre – medan Norrland ändå hade stått där med rakad hals på sin egen halva av landet. Och grundskälet är att det inte finns tillräckligt många hugade spekulanter norr om Gävle. För de har redan betalat sina reseräkningar, och då finns det inget över för att bygga en konkurrenskraftig spelartrupp.
Ibland har jag lekt med tanken på att istället göra tre grupper av hockeyettan. Det blir förstås inte kortare resor, men kan kanske ändå bidra till att de totala resekostnaderna fördelas på flera och blir mer rättvisa. Och framförallt skulle Hockeyettan få mer nerv och högre kvalitet. Hoppas att någon intelligent hockeyälskare kan komma med en lösning. I annat fall kommer norrhockeyn att kvävas långsamt – ja, i värsta fall till och med snabbt…
Skribent: Lars Gösta Larsson
Fotnot: I en krönika redovisar författaren sina personliga åsikter. Det behöver nödvändigtvis inte alltid vara föreningens eller ligans offentliga syn på saken.
Foto: Flywood Studio
