Vissa spelare enar en hockeystad. Andra spelare nosar på Elitserien och får hela Hockeysverige att prata om just vår stad.
Unga spelare såg det, inspirerades – och tog över stafettpinnen från 90-talets hjältar. Med den i hand skapade de sedan en ny framgångsvåg på andra sidan millennieskiftet.
Och så finns det spelare som skriver andra berättelser. De som inte nådde samma höjder, som inte vann flest matcher, men som gjorde något viktigare än så.
Mina grabbar har räddat vår ishockeyförening.
Att zooma ut och titta på staden ishockeyhistoria är svindlande. Den är så rik, så spännande, så unik men också så oerhört krånglig.
Hur många olika hockeylag har funnits här längst upp i norr? Hur många olika färgkombinationer har använts?
1988 trodde de allra flesta att namnet var satt. Att färgerna hade torkat. Att flaggan var rest. Nu skulle Team Kiruna IF representera en enad stad.
Ingemar Törmä bytte AIF-tröjan mot Teamets. Men han behöll kaptensbindeln. Tillsammans med spelare som Mikael Gustafsson, Thomas Johdet och Anders Lindmark utgjorde de det mer rutinerade gardet i det nya laget.
De vände blad i historieboken – och skrev ett helt nytt kapitel. Och med hjälp av en framgångsrik första säsong vann de också över Kirunaborna.
Det var nya tider nu – och folk verkade gilla det.
För det ljusa 70-talet var över för länge sen. Då tog sig Kiruna AIF till högsta serien – och IFK Kiruna var inte långt ifrån att göra det samma. Men under merparten av 80-talet levde man med baksmällan efter kapprustningen: Tunna plånböcker på kanslierna. Långa förlustrader på isen.
Sammanslagningen gjorde att ett annars så deppigt 80-tal slutade i dur. Team Kiruna IF gick ju till Allsvenskan efter jul.
Runt hörnet väntade 90-talet. Och hockeypubliken kunde ana ljusare tider.
Fick de rätt?
Gissa om de fick rätt.
Powerplay. Hans Wallson med pucken. Nummer 24 lägger den till Roger Kyrö bakom kassen. Centern går köksvägen. Målet smakar som aldrig förr.
1-0 till Team Kiruna i det allsvenska toppmötet.
Motståndet: Självaste Västra Frölunda. Året: 1995.
90-talet bjöd oss på hockeyfester i en åktur som gav oss sug i magen. Uppåt – och neråt.
Bakom det rutinerade gardet hade andra spelare tagit över. Hans Wallson, Peter Bäckström, Hans Huczkowski, Thomas Jatko…
Laget mot Frölunda innehöll 21 egna produkter. Men importerna får inte glömmas. Igor Vlasov och Sergei Tepljakov blev hjortronen på grädden. Norrskenet i den stjärnklara Kirunanatten.
Hur långt skulle det räcka? Hur högt skulle Teamet klättra?
Frågan ställdes med tyngd och mening sekunderna efter Kyrös mål den där vinterkvällen.
Svaret? Högt men inte högre. Dit men inte längre.
Göteborgarna vände och vann med 7-1.
Någon elitserie blev det aldrig. Men väl allsvenska matcher mot Brynäs, Färjestad, Rögle och Frölunda.
Ishockeyn i Kiruna hade inte bara räddats från ruiner. Sammanslagningen gjorde att man nu slog kaxiga uppercuts mot de allra största i landet.
Filmerna, TV-serierna, musiken, festerna, vänskaperna, förälskelserna – och ishockeyn.
Allt var bättre på 90-talet. I alla fall om du är född 1978 som jag är. Jag riktigt känner gubbigheten i mig när jag läser vad jag just har skrivit. Men som alltid – sanningen ska fram.
Nyckeln till frihet, Seven, Pulp Fiction, Fightclub, De misstänkta, När lammen tystnar.
Twin Peaks, Arkiv X, Seinfeld.
Slå det om ni kan, för det kan ni inte.
Och när britpopen och grungen dog ut, medan Radiohead började göra konstiga jazzplattor visste man att musikens topp också var nådd.
Team Kiruna då?
Den där åkturen i berg- och dalbanan gick inte bara uppåt skulle det visa sig. Den störtdök också, fick vi erfara.
Bosman, mindre barnkullar arbetslöshet och utflyttning. Jag är inte experten på att gå in på varför det blev som det blev.
Jag kan bara konstatera att stora, fina Teamet åkte ur ettan 1998.
Men Kirunaborna fortsatte att göra det som man hade gjort i nästan 100 år: Jobba hårt.
Och två år senare var man inte bara tillbaka i ettan – man gick upp i Allsvenskan av bara farten.
Det har vi spelare som Timo Leionen, Jonas Blanck, Johan Häggqvist och Arto Mietinen att tacka för.
Men 2003 kom en kraschlandning ur högsta serien och sedan dess har vi inte varit tillbaka.
Var skulle ishockeyn i Kiruna ta vägen nu?
När Roger Kyrö tryckte in 1-0 bakom Håkan Algotsson jublade 3300 inne i ett knökat Lombia.
Många av dem var ishockeyspelande kids.
De skrek – men framför allt: De inspirerades.
Tio år senare blev det deras tur att ställa sig längst fram i kön. De tog på sig tröjorna som giganterna tidigare burit. Det var nu de som skulle föra Kirunas ishockey in i framtiden.
Det är just det här som det alltid har handlat om. Det är det här som livet i en plantskola går ut på. En hockeygeneration lämnar över till nästa.
Joel Törmä, Mikael Lasu, Marcus Erson, Dan Eriksson, Andreas Nyberg…
Deras generationer hade fått se och lära av de äldre. Och när de var mogna nog vann de matcher, de vann serier. De skapade nästa framgångsvåg i Lombia ishall. En våg som hjälpte oss alla att bygga nya drömmar.
Play off tre, 2013. Kiruna IF mot Vita Hästen.
En klassisk duell som det doftade ljuvligt 90-tal om.
De kände fansen i Kiruna.
De kände fansen i Norrköping.
Nästan 2500 såg rond ett i Lombia ishall. En publiksiffra som inte skådats sedan Frölundamatchen, nästan 20 år tidigare.
Men då som alla andra gånger stannade vågen vid play off tre-steget.
Den orkade aldrig över det sista hindret innan kvalserien.
Mina grabbar? Varför kallar jag dem det i rubriken ovan? Och vilka är de?
– Heikki! Ska du till oss eller?
Solen bländade mig. Vilka var det som ropade från balkongen, högt där uppe?
Sommarvärmen var gudomlig och Kiruna gjorde sig redo för den sista festivalen i gamla centrum. Det var dags att festa adjö till vår fina stad.
När jag kupade handen och blickade uppåt märkte jag vilka det var. En femma KIF-spelare.
Jag var egentligen på väg till en annan festival-förfest, men självklart kunde jag titta in en stund.
– Vad står det på dörren?
Jag trodde att grabbarna på balkongen var ensamma i lägenheten. Jag varken knackade eller ringde på. Det borde jag kanske ha gjort. I hallen möttes jag av ett tiotal piffiga Kirunatjejer som stirrade på mig.
Vem var den här gråhåriga mannen med sin påse öl i handen?
En av flickvännerna till spelarna kände igen mig. ”Det är du som skriver för hemsidan va?”.
Ja, just det. Ingen inbrottstjuv med andra ord. Ingen polis behövde tillkallas.
På balkongen satt de i solskenet. Min första tanke var att de såg så vuxna ut nu. De hade blivit män.
Annat var det när jag började skriva regelbundet för hemsidan, för en sex, sju år sedan. Då kändes de fortfarande som pojkar.
Vi Kirunagrabbar är inte de med det stora vokabuläret. Vi skrövlar inte högst och slår inte oss själva hårdast på bröstet. Speciell inte när vi är i tonåren och sammanhangen är vuxna.
Det är ingen svaghet – det är ett sundhetstecken, tycker jag.
Men det gjorde att det inte var helt enkelt att göra intervjuer med spelarna när de var ”små”.
Svaren var blyga och korta. Men allt eftersom åren gick blev de längre och längre. Klokare och klokare.
Jag fick se dem växa upp. Eller rättare sagt höra dem. Intervjuerna gjordes ju nästan bara per telefon genom alla åren. Jag bor ju 140 mil bort.
Simon Thyni, Jesper Strandelin, William Palovaara, Hjalmar Esko, Jesper Landström.
Tillsammans med spelare som Jesper Eriksson, Andreas Mäki-Kero, Johan Kruukka, Calle Källström och fler (jag borde inte räkna upp folk eftersom man så lätt glömmer namn), utgör de sen senaste generationen KIF-spelare.
Spelare som fick en ovanligt svår situation i sina knän. Ett extra tungt ok på sina axlar.
För under deras tid gällde inte 1988 längre. Kiruna AIF startade upp igen och tog sats mot grannarna.
Och farten hos de svartgula var hög.
Den här kampen var inte lik andra. Mot Boden, Piteå och Kalix fightas man om poäng på isen. Mot AIF gick kampen om sponsorer, A-lagsspelare, juniorspelare, publik, ideella krafter…ja allt.
I den här matchen stod något helt annat på spel:
Kiruna IF:s existens.
Är jag för dramatisk? Är jag kvällstidning nu snarare än kontrollerad morgontidning?
Nej. För när AIF gick upp i Hockeyettan var alla rörande överens.
Deras mål var att ta över ishockeyn i stan. Och det fanns inte plats för två. När krutröken hade lagt sig skulle bara ett lag kunna existera på den här nivån i den här staden.
Vilka skulle det bli?
Det var just mina grabbar som skickades ut på isen, in i kampen.
De var för unga. De var för gröna. De hade behövt fler säsonger för att ”se och lära” av äldre spelare.
Men någon tid fanns inte.
Och även äldre spelare var det ont om.
För just den här generationsväxlingen i plantskolan blev extra tuff. Kirunagrabbar som skulle ha lärt upp dem hade antingen slutat, eller så var de nu istället deras motståndare i derbymatcherna.
Matcher som KIF-anhängarna inte vill ha. Staden skulle ju stå enad.
Det var ju under Kiruna IF-banéret vi framåt skulle vandra – tillsammans.
Orutinen märktes. Den första derbysmällen kom. Och den kändes. Om jag led så här mycket framför min datorskärm, hur ont skulle det inte göra i omklädningsrummet efteråt då?
Sedan kom nästa smäll. Och nästa. Kiruna AIF var inte bara ikapp – de var förbi.
Missade allettan-platser och till och med kamp mot nedflyttning. Tiderna var tuffa.
För varje tung säsong som slutade ställde jag mig frågan: Kommer de att fortsätta? Kommer de att förlänga kontraktet. Kommer de att orka? Och om inte, vem ska ta över?
Silly season efter silly season gick. Varje gång det plingade till i mobilen byggde det hopp.
Avsändare: Thomas Jatko. ”Thyni klar för två nya år”. ”Wille har förlänger”. ”Jeken är redo”. ”Räkna med Landström.”
Varje sommar trodde jag på försvagningar. Men sms:en innehöll bara styrka.
För varje sommar bestämde de sig att fortsätta. De vägrade ge upp. Och nu står de där, ensamma att bära Hockeyettan-statusen i Kiruna.
Vad hade KIF gjort utan dem? Var hade vi varit i dag utan deras vilja och stryktålighet?
Nu när krutröken har lagt sig står det klart vilket lag i Kiruna som spelar i Hockeyettan fortsättningsvis. Det blir Kiruna IF.
AIF:s paus kommer att avslutas till hösten och våra grannar kommer att fortsätta spela ishockey. Men i division två.
Om en ny satsning uppåt kommer någon gång i framtiden kan nog ingen svara på. Men i nuläget måste den vara långt borta med tanke på de tuffa ekonomiska kraven som ställs.
I morgon spelar Kiruna IF säsongens sista match. Ärkerivalen Boden kommer på besök.
Ge spelarna en extra varm applåd när de skrinnar ut på isen.
De förtjänar det.
De har gjort viktigare saker för oss än att vinna enstaka hockeymatcher.
Mina grabbar har räddat vår förening.
Mattias Heikki
Boden
Borlänge
Clemensnäs
Enköping
Falu IF
Forshaga
Hudiksvall
Kalix
Kiruna IF
Lindlöven
Norrtälje IK
Piteå
Sollentuna
Strömsbro
Sundsvall
Surahammar
Vallentuna
Väsby IK
Wings
Örnsköldsvik
Borås
Dalen
Grums
Grästorp
HC Vita Hästen
Hammers
Hanviken
Huddinge
Järfälla HC
Karlskrona HK
Kungälvs IK
Mariestad
Mjölby HC
Mörrum
Nyköping
Tingsryds AIF
Tranås
Tyringe
Visby Roma
Västerviks IK
Biljettsläpp semifinaler!
