Tack Carl-Johan!

Carl-Johan Gustavsson lägger av med ishockeyn. Det var ett riktigt chockbesked alla vi Boisare möttes av på Bois sociala medier i eftermiddags. 23-åringen som hela sin karriär spelat i föreningen och gjort det varje match med en stolthet för märket på bröstet. Det har märkts på hans krigarinställning, där han varje match alltid gett allt han har för medspelare och för förening. Men nu är det över, skador gör att han inte kan göra sig själv rättvisa, och då väljer han att tack för sig. Här är hans avskedsord till alla Boisare där ute.

Vi kunde alla läsa på Bois Facebook att du tvingas sluta med ishockeyn. Hur känns det att ta ett sådant beslut?

– Det är tungt, vemodigt och känslosamt. Men det känns som att det är rätt beslut.

Vad ligger bakom?

– Jag känner att kroppen inte är hundra och inte har varit det de senaste två säsongerna. Det blir inte bättre. Jag kan inte ge hundra procent och då tryter motivationen. Det är inte roligt att åka runt och ha ont.

Vad är det för skada?

– Det är oklart, men det är ljumskarna som strular. Jag ska på röntgen om en vecka och sedan hoppas jag få ett besked.

Du ville inte avvakta det? Det kanske finns någon lösning?

– Visst är det så. Jag är 23 år gammal och vill egentligen spela hockey i Mariestad Bois. Men att pressa kroppen när man ändå är så ung, då kanske man får tänka till. Jag vill ju ha en fullt fungerande kropp i många år till.

Har det varit en lång beslutsprocess?

– Ja, och framför allt en känslosam sådan. Mariestad Bois har varit mitt liv sedan jag var fem–sex år. Jag har träffat många fina människor och känner en stolthet över att ha fått representera Mariestad. Det har varit en stor del av ens liv och jag känner en stor tacksamhet till alla runtomkring. Det kommer man att sakna väldigt mycket.

Vad kommer du sakna mest?

– Det är svårt att säga, allt. Men matcherna är otroligt roliga att spela och det är en fantastisk stämning. Men även kompisarna i omklädningsrummet, ledarna, materialarna och att ta kaffe med Fröberg. Vi har en fantastisk grupp som verkligen tar hand om varandra och det kommer jag att sakna, att vara en del av det.

Vad är dina käraste minnen?

– Det är många. Jag har aldrig spelat i någon annan klubb än Bois, men jag tänker på när man var liten och åkte på cuper. Under A-lagsåren minns jag när vi höll på att missa Allettan och Manne dunkade iväg värsta slagskottet och vi tog oss dit. Jag kommer ihåg stämningen vid målet. Det kommer man aldrig att glömma.

Finns det några som betytt extra mycket?

– Framför allt mamma och pappa, som har ställt upp till hundra procent. Pappa var tränare fram till att jag var 15 år. Farmor också, som alltid kom och hämtade mig och fixade mat. De tre betydde mycket innan jag blev äldre. Sedan har många tränare betytt mycket, men mamma, pappa och farmor har betytt extra mycket.

Vad sa medspelarna?

– Jag tror att de flesta tycker att det är tråkigt, men de förstår ändå situationen jag är i och beslutet jag har tagit. Samtidigt tycker de givetvis att det är tråkigt att tappa en lagkamrat.

Hur var det annars att spela i Bois i år?

– Otroligt roligt. Vi har ett starkt lag som jag tror kan gå långt. Det gör det extra tråkigt att jag inte får vara med på resan. Det är bra killar, en bra ledargrupp och en harmoni i gruppen som jag tror är förklaringen till att vi har gått bra. Jag är övertygad om att vi kommer att spela långt in på vårkanten och jag kommer att sitta på läktaren och följa laget.

Det är tidigt, men tror du att du kommer att fortsätta ha kontakt med hockeyn?

– Jag har inte tänkt så långt, men hockey är fantastiskt roligt och det är roligt med lagsport. Kanske kan jag spela längre ner i seriesystemet, men jag måste lyssna på min kropp och utifrån det får jag se lite.

Kan du tänka dig en roll som ledare?

– Jag har inte hunnit tänka så mycket på det. Här och nu klarar kroppen inte av spel på den här nivån, som är väldigt hög. Sedan får man fundera på vad man vill göra.

Vad ska du göra av all tid?

– Det blir att umgås mer med nära och kära. Sedan tycker jag om att röra på mig, så jag kommer att fortsätta med det. Gymma, cykla och sådär.

Hur känns det att inte få sluta på egna villkor?

– Det är tungt. Jag hade kanske kunnat kriga mig igenom säsongen och vara med till och från, men jag vill vara med helhjärtat hela tiden. Det fungerar inte och då blir det rätt beslut att ta. Jag är ung och ville avsluta av egen vilja, men det här är det bästa beslutet just nu och då får man köpa läget.

Har du några ord till alla Boisare där ute?

– Först och främst vill jag tacka för allt stöd och tacka alla som jobbar runt föreningen. Det är en fantastisk förening där alla är välkomna. Jag hoppas att staden sluter upp och stöttar laget, för jag tror att vi har något riktigt bra på gång.

Vi tackar Carl-Johan för hans insatser under alla hans Boisår. Han har verkligen varit ett föredöme både på och vid sidan av isen. 

Av Krister Holm

Foto Sofie Alexandra Kitteröd