Att få sitta ensam på en läktare när det borde ha varit så där 800 – ja, kanske över 1000 andra – som ville göra mig sällskap, men inte fick komma in, har verkligen inte känts som ett privilegium. Det kan jag lova.
Men den här säsongen har mardrömmen blivit verklighet. Och ni vet varför. Jag har saknat alla som brukar finnas där när Hudik Hockey har hemmamatch. Och om jag inte visste det förr så har det nu blivit solklart. Ishockey ska spelas inför publik. I annat fall kan det lika gärna få vara.
Det är nu nästan precis ett år sedan returmatchen mellan Vimmerby och Hudik avblåstes på grund av smittorisk. Vi förstod kanske inte riktigt då vad det skulle innebära. Nu vet vi. Och jag hoppas innerligt att vi aldrig någonsin ska behöva uppleva det igen.
Nu var det sagt, nu kan vi gå till det som trots allt händer, även om det är i skuggan av en pandemi som lagt sig som en våt filt över allt och alla.
Viktig poäng inför valet
En omgång återstår i AllEttan. HHC ska möta Teg på bortaplan. Att det är en match som inte påverkar själva tabellen kan alla räkna ut. Men det finns all anledning att understryka vikten av att ta poäng. Det handlar för HHC om att försöka bli bästa tvåa och därmed få välja motståndare direkt efter att ettorna Boden och Nybro gjort sina val inför åttondelsfinalerna. Dalen blev tvåa i södra AllEttan med 36 poäng. HHC har 35 poäng inför matchen mot Teg och har bättre målskillnad.
Nyheterna i årets slutspel, det vi tidigare kallade playoff och som egentligen är samma sak, känns spännande. Det handlar om playoff-spel i två omgångar (åttondelsfinaler och kvartsfinaler) – och sedan en kvalserie mellan de fyra som är kvar. Segraren i den kvalserien spelar i HockeyAllsvenskan nästa säsong. Och den här gången är det inga allsvenska lag inblandade.
”Operationen” blev en injektion
För HHC blev det en lite rörig säsong med tränarbyte två gånger eftersom ”Lillis” Lövblom, tillfälligt tog över och sedan inför AllEttan lämnade över till Magnus Nilsson och Johannes Westring. Det fanns lite fingertoppskänsla i hela den ”operationen”.
Jag avstår från att ha några synpunkter på själva tränarbytet eftersom jag inte har den insikten, men man måste väl ändå konstatera att HHC verkligen fick den effekt man hade hoppats på. Det är inte alltid det blir så.
Magnus Nilsson och Johannes Westring blev med sitt sätt att leda laget och med sin förankring i klubben en injektion på alla plan. Tränare som talar spelarnas språk får också truppen med sig. I ishockey kan man både vinna och förlora matcher redan i omklädningsrummet.
Truppen breddades och gjorde det dessutom med spelare som tog plats och som bidrog. Och i grunden fanns redan kunnandet och en förstaformation som tillhör HockeyEttans vassaste.
Jag har sagt det förr och konstaterar det igen; det räcker inte med ungdomlig entusiasm. Erfarenhet kan inte ersättas. Men den kan förnyas, vilket HHC lyckades med tack vare några riktigt starka nyförvärv.
Tuff resa för den som ”lyckas”
Nu blir det en spännande fortsättning. Jag vet inte om något av de lag som nu ska inleda slutspelet (jag kallar det fortfarande playoff) har en spelartrupp, eller tillräckligt bra ekonomi efter Pandemi-året, för att kunna göra sig gällande i allsvenskan. Men ett lag ska göra det – vare sig klubbledningen vill det eller inte.
Jag tyckte att Väsby imponerade stort förra säsongen. Jag trodde verkligen att de skulle klara sig bättre. Men nu vet vi hur svårt det är att ta det här steget – och hur mycket det behövs för att klara det. HockeyEttan är en stark serie med många bra spelare.
Och kanske främst en perfekt första plattform för unga spelare med ambitioner. Men allsvenskan är en annan värld.
Så enkelt är det. Lycka till alla som vill försöka.
Skribent: Lars Gösta Larsson