Nu är karriären slut och jag har varit hemma hos Filip för att bland annat höra hans tankar kring de 13 åren som spelare i föreningen.

Backen Ludvig Carlsson är klar för KRIF Hockey.

Ludvig Carlsson, 23, med IFK Hallsberg som moderklubb har dom tre senaste säsongerna spelat för Östersunds IK. Säsongen 2016/2017 fick han känna på SHL-spel med Örebro där han även tillbringat större delen av sin juniortid. Ludvig beskrivs som en stabil tvåvägsback som har sin starkaste sida i det defensiva.

– Han har ett förflutet i Örebro där han gjorde ett antal matcher i SHL. Ludvig är en pålitlig back som alltid spelar för laget. Tittar vi på hans plus och minus ser vi att han är stabil. Han är en bra på rören, vilket gör att han är oftast först på pucken. Gillar att sätta igång spelet snabbt. Han kommer att passa in hos oss, säger sportchef Tobbe Karlsson.

Foto: Östersunds IK

Välkommen till KRIF, Ludvig!

Alltid Oavsett!

Ytterligare en nyhet att presentera mitt i sommarvärmen. Christoffer Jönsson blir assisterande tränare med Michael Lindgren i HockeyEttanbåset. Christoffer kommer närmast från Östersunds IK men har Bodens HF som moderklubb. Har lång erfarenhet som spelare i bl a Boden, Lycksele och Brunflo. Christoffer står för stort engagemang och jobbar långsiktigt vilket passar Kalix Hockey perfekt. – ”Vi är väldigt glada att Christoffer vill haka på vår resa och har skrivit ett tvåårskontrakt med Kalix Hockey, säger sportchefen Petter Christoffersson”. Vi hälsar Christoffer välkommen till Kalix.

Hur hyllar men en ikon? Hur hyllar man en spelare som personifierat allt det bra man tycker ens lag står för? Det är naturligtvis omöjligt, men att lämna Filip Thörnqvists avsked från hockeyisen utan att i alla fall göra ett försök är otänkbart. Det skulle vara som att förneka själva existensen av kärleken till en klubb och dess betydelse. Både för honom och för mig.

Från början var han ingen ikon. Från början så var han en junior som inte platsade i Skövde IK och som vid 18 års ålder ännu inte satt något avtryck. Förväntningarna var låga, en utfyllnadsspelare som kanske skulle få spela i en fjärdelina så att de mer rutinerade skulle få vila lite. Men redan från början visade han att så inte var fallet. Man sätter inte Filip Thörnqvist i ett hörn! Gör man det kommer man att ångra sig, något jag tror Skövde IK gjort de senaste 13 säsongerna, med andra ord lika många säsonger som Filip varit en viktig spelare i Mariestad Bos.

Andreas Appelgren förstod det från start. Han gav Filip en oväntat stor roll i en tredjekedja med två andra 18-åringar från Skövde (Simon Bergström och Alfred Sjöman var de andra) och succékedjan linje 500 (bussnumret från Skövde ni vet) var född. Filip och hans kedjekompisar imponerade under hela säsongen och var en stor bidragande orsak till att laget som egentligen var ett budgetbygge gick hela vägen till allsvenskan.

Redan då kunde man se vad som kom att bli hans stora styrka, hans enorma hjärta. Han gav verkligen allt på isen i varje byte! Behövdes det täckas skott täckte han skott. Även om han bröt ett fotben när han täckte det första skottet tvekade han inte att ställa sig upp och täcka ett till sekunder efter. Behövde laget en energikick åkte han ut eldade han på i båset och hjälpte inte det smällde han på utan broms ett byte för att visa väg. Eller så tog han en fight för att väcka laget. Kunde man vinna fördel av att få någon i motståndarlaget ur balans så var han inte sen att utnyttja det. Han älskade att smälla på och ge tjuvnyp till dom som inte kunde ta en smäll. Men han hade alltid det egna lagets bästa för ögonen, de onödiga tvåorna för personliga vendettor kunde skada laget och därför undvek han dom. Men han var också en spelare med betydligt mer i sin verktygslåda än det småfula och tuffa, Filip hade ett grymt spelsinne redan från början och stod ofta rätt och hade en förmåga att passa bra i en spelskicklig omgivning. En spelare som gjorde sin omgivning bättre.

Ett annat sätt man kunde se hans hjärta var de sista åren i hans karriär när han drabbades av en väldigt jobbig och smärtsam skada som inte gick att operera, en skada lik en foglossning. Han kunde knappt ta sig ur sängen på grund av smärta, men likt f-t så spelade han hockey samma dag. Envis som få.

Med tiden kom man också att se inte bara Filips hjärta på isen, han visade det också vid sidan av. Under åtta säsonger var han kapten för laget, och då inte bara för sina stora förtjänster på isen, utan också för sina fina ledaregenskaper i bås och i omklädningsrum. Han tog hand om de unga som kom in i laget på ett utmärkt sett. Han såg alla och brydde sig om alla. Han kunde skoja och stimma, men när han blev allvarlig lyssnade lagkamraterna. Han hade respekt inte för att han var bäst i laget eller hade mest meriter eller för att de var rädda, utan för att de ville göra honom till lags, för att de brydde sig om honom på samma sätt som han alltid brydde sig om dom.

Just att han visade hjärta och brydde sig gällde från dag 1. När ett nyförvärv annonserades var det första Filip gjorde att ringa till honom, önska honom välkommen till klubben och erbjuda sin hjälp med vad som behövdes, flytt eller annat. Då hans hem var lite av en samlingsplats, (Filips sambo Malin har sagt att det aldrig är någon idé att göra köttfärssås på mindre än 3 kg köttfärs då det alltid är så mycket lagkompisar där), så bjöd han alltid hem nyförvärven att hänga där den första tiden. För några erbjöd han till och med sovplats tills lägenhet var fixad. Allt för att den nya skulle komma in och trivas i den nya staden och i laget. För det är sån han är, han bryr sig och vill att alla ska känna sig välkomna och sedda.

Samma stora hjärta har han också visat mot oss supportrar. Han stannar och snackar när man springer på honom, också motståndarsupportrar. Han är alltid noga med att tacka för stödet på matcherna. Han visar alltid att vi är viktiga, att vi betyder något. Som när han gör mål i ett derby, så vrålar han alltid ut sin glädje mot oss. Eller så hittar han på något kul, som när han hade gjort en t-shirt med trycket ”Tillsammans är vi bäst i Skaraborg”, något som blivit ett ledord för oss supportrar.

Hjärtat är också med i allt annat han gör. Som i ”Filips hörna” där han bjöd på roliga klipp inifrån laget. Som när han eldat på känslorna i intervjuer inför viktiga derbyn. Eller på ett annat sätt när han förlorat en viktig match, då visar han sin besvikelse, på samma sätt som han visat vad glad han blir när laget når framgång. Att våga visa hela känsloregistret ska han ha stort cred för.

Hjärtat har också gjort att han blev klubben i hans hjärta trogen i alla år. 13 år i samma klubb, 525 matcher och åtta säsonger som lagkapten blev det till slut. Imponerande i en liga där det är långt mellan trotjänarna och speciellt med tanke på att han hela tiden jobbat heltid vid sidan av. Sådant sliter, men jag hoppas och tror att han också fått mycket för det. Kärleken och kamratskapet från medspelare och supportrar, men också en respekt från andra lag. Han har i alla fall alltid stannat och det är vi alla Boisare djupt tacksamma för.

Sammantaget så är det en stor förlust för inte bara Bois utan hela Hockeyettan. En stor profil och ledare, en som sålt föreningen men även Hockeyettan lämnar in. Nu hoppas vi han kan visa samma hjärta för föreningen i hans hjärta i hans nya roll som marknadschef för klubben. Mitt hjärta har han i alla fall redan i en ask. Stort tack för dina år på isen Filip, hoppas du har många år kvar i klubben än!

Av Krister Holm