Det går knappt en vecka utan att vi tvingas ta del av svarta rubriker om olyckliga tacklingar, om avstängningar och om hjärnskakningar som riskerar att ända karriärer och pensionera spelare som får leva med men för livet.
Förklaringarna till varför det blivit som det blivit är många och förslagen på lösningar för problematiken likaså. Flera av dem kan ni ta del av i gårdagens långläsning här på sajten.
Det går att peka ut den högre farten, de mer vältränade spelarna och de bortplockade spelförstörande momenten som orsaker till att det smäller oftare och värre. Det går att konstatera att spelarna inte är tillräckligt bra på att tacklas och ta emot tacklingar och att de naivt alldeles för ofta sätter sig i farliga situationer för att spelförståelsen inte är vad den borde vara. Vilket självklart har sin orsaker.
Det är oerhört viktiga lärdomar omkring vilka en debatt måste kretsa för att vi på något sätt ska närma oss en lösning på problematiken.
Men det allra viktigaste att tala om är naturligtvis respekt. Spelarna måste visa respekt för varandra ute på isen. De måste förstå att de tacklingar de sätter in kan orsaka allvarlig skada om de inte utförs på ett bra sätt.
Men det är lätt att säga. Ute på isen i ett rasande tempo är det betydligt svårare och helt ärligt tror jag att det där med respekt börjar redan på bänken. Redan på ledarkontoret.
För så länge tveksamma smällar försvaras kommer det alltid finnas en tveksamhet kring vad som är respekt och vad som inte är det.
Det finns redan någon form av gentlemens agreement mellan klubbarna att man i minsta möjliga mån ska hålla på och anmäla varandra för respektive förseelser. Det ska ligga på rättsskiparnas bord att hantera händelser som tänjer på de regler som finns stipulerade i regelboken.
– Det är inte det klimatet vi ska ha mellan föreningarna att vi håller på och anmäler varandra, sa Östersund-bossen Mikael Eriksson till exempel när jag snackade med honom inför gårdagens artikel.
Det är naturligtvis helt rätt. Ingenting blir bättre av att man håller på och anmäler varandra till höger och vänster efter avslutad match och när det hela är överspelat och skadan redan skedd. Även om det faktiskt står i reglementet att man har rätt att göra det.
Som alla tre framhåller i gårdagens reportage, det är viktigt att kunna se bort från prestigen och det sportsliga för att istället se människan. Det borde vara det som är det viktiga.
Men tyvärr är det ju inte alltid så.
Så gott som varje gång det varit en situation fördömer ledarna från det lag som blivit utsatt med en bedövande kraft medan ledarna för laget som tacklar tar syndaren i försvar. Det är ett mönster, ett mantra som går runt, runt, runt.
Det blir en pajkastning där man ska tala om för varandra hur fult än det ena än det andra var. Det är så långt ifrån konstruktivt man kan komma och i slutändan gör det så klart spelarna än mer förvirrade. Allt är inte svart och vitt. Det gör att alla måste ställa sig bakom kampen mot hjärnskakningar även om det skulle innebära att man bekänner att det egna laget har syndat.
Så länge det går till som det gör idag sker inga framsteg, då är det status que.
Vi kan tala om orsaker, åtgärder och respekt hur mycket som helst. Så länge inte hockey-Sverige faktiskt står enat och gemensamt tar avstånd från de icke önskvärda smällarna har jag svårt att se att det ska ske några framsteg alls i kampen mot hjärnskakningarna.
//Mikael Mjörnberg