Heikkis Hockey – Tränarproblematiken

Sergei Joukov fick gå.

In kommer istället Kim Sunna.

Det har varit några riktigt omtumlande dagar i Kiruna IF. Man kan prata om mycket. Men pudelns kärna för mig är följande: Det är tufft att locka upp tränare till Kiruna.

 

Den ryske hockeyräven blev en missmatchning i Kiruna IF helt enkelt. En felrekrytering.

Var det rätt att anställa honom? Med facit i hand: Nej.

Men vem sitter på ett facit till vardags? Vem kan se in i framtiden?

Möjligtvis Igor Vlasov när han spelar ishockey. Men generellt kan man bara ta beslut utifrån vad man vet där och då.

En sak är viktig att ha med sig i sammanhanget. När Robert Lahti och Henrik Törmä lämnade uppstod ett stort, stort hål i tränarstaben.

Hur skulle det fyllas?

Det var den tuffaste nöten för sportgruppen med Henrik Törmä i spetsen att knäcka.

Att värva 20 plus-åriga hockeyspelare är en sak. Det är enklare att få unga, talangfulla och utvecklingsbara killar att inse att Kiruna är en utmärkt plats att ta nästa steg i sin hockeykarriär på.

Det är dessutom ett spännande och häftigt miljöombyte att flytta till Kiruna.

Ett äventyr.

Tränare är äldre. Och äldre personer är rotade på ett annat sätt i sin tillvaro. Hustru, barn, jobb.

Om du själv är i den sitsen, fundera på det. Vad hade fått dig att bryta upp, packa och flytta till säg, Örebro?

Att ta ett tränarjobb i Kiruna IF gör du inte spontant.

Varför? För att tränarjobbet i sig är dåligt och ointressant? Så klart inte, tvärtom.

Utan för att Kiruna ligger där det ligger.

Om den fina staden hade stått där, säg, Väsby ligger hade tränarna stått på rad. Vi hade fått fäkta bort dem som myggsvärmar i Tornedalen en sommardag.

Men så är det inte. Och Sergei Joukov var inte KIF:s förstaval som ersättare till firma Lahti/Törmä.

Vi är vana att fostra våra egna ishockeyspelare. Barnkullarna och ledet från de allra yngsta som tar sina första, vingliga skär till A-laget har alltid varit källan till näring inom ishockeyn i Kiruna.

Det är blodet som flyter genom sporten.

Det är blommorna som tittar upp i sommarängen.

Men vi får inte glömma vikten av att även fostra våra egna tränare.

Joel Törmä, Magnus Skogfält, Robert Lahti, Henrik Törmä, Tom Grundén – och nu Kim Sunna. Utan denna plantjord dör ishockeyn i Kiruna.

Den är lika viktig som flödet av egna spelare genom ishockeyn i Kiruna.

Jag gillar Sergei. Både som skribent och supporter.

Han svarar uppriktigt på frågor utan att linda in saker eller försöka försköna dem. Han kom aldrig med några ursäkter eller undanflykter efter säsongens förluster.

”Lirar man bara ishockey utan att göra skitjobbet vinner man inte matcher”.

Alltid samarbetsvillig och alltid med ett tack via SMS – efter varje skriven artikel.

Jag har jobbat som hockeyskribent och journalist länge och kan säga att en sådan tacksamhet är ovanlig bland personerna man skriver om.

Jag hade älskat att skriva ett långt reportage om hans uppväxt i Sovjet och hans karriär som framgångsrik spelare i öst. Jag hade gärna lyssnat på honom som jag tidigare lyssnade på Igor Vlasov och Sergei Tepljakov.

Men det får vänta.

Det finns viktigare saker att skriva om.

Som nästa kapitel som börjar ikväll. Piteå- KIF 19.00.

Kim Sunnas första match som A-lagstränare.

Hur går det? Det vet bara hockeygudarna just nu.

Men jag hade hellre mött Kiruna IF för en vecka sedan än ikväll.

Det mullrar i gruvberget.

Jag kan känna det.

PS 1: Tom Grundén hälsar under onsdagsmorgonen att KIF kommer till spel med samma lag som mot Övik senast. Inga förändingar, alltså.

PS 2: För övrigt anser jag att Hans Wallson är en av de absolut bästa ishockeyspelarna som någonsin har vandrat på den här planeten.

Mattias Heikki