Dalens Emil Larsson om paniken och den tuffa sjukdomen: ”Jag hade dödsångest”

Han drabbades av covid-19 i vintras och livet rasade samman fullständigt.

Nu är Emil Larsson på väg tillbaka, men minnena efter mardrömstiden finns alltid kvar. 

– Jag hade dödsångest och såg mig själv köra i diket och dö, säger Dalen-forwarden.

FÖLJ OSS PÅ SOCIALA MEDIER  * INSTAGRAM – highlights och silly season-nyheter HÄR * TWITTER HÄR * FACEBOOK HÄR

 

Emil Larsson, 25, är glad och har lätt till skratt under hela intervjun.

Men mörkret från våren 2021 finns där hela tiden – och han har nu inga problem att prata öppet om det.

– I början skämdes jag lite för det, det var ju liksom ingen vanlig skada eller så. Men nu är det mer en lättnad.

Vad är det då som hänt?

Vi får ta det från början.

Emil Larsson, som nu går in på tredje säsongen i HC Dalen, drabbades – som många andra spelare i ligan – av covid-19 i vintras.

Men för Larsson blev följderna mycket, mycket värre.

Han insjuknade i december och därefter följde ett par mardrömslika månader – med sjukhusbesök, andningsproblem och panikattacker –  som är svåra att ta in för en utomstående.

Den första prognosen var en inflammation mellan revbenen. 

– Alltså, jag var inte så sjuk av själva covid- 19, det var mest som en förkylning i början. Men ett par dagar före nyårsafton skulle jag laga mat och fick en panikångestattack. Jag bara stod och skakade och visste inte var jag skulle ta vägen. 

Han ringde 1177.

– Min sambo försökte lugna mig, jag kunde andas men fick liksom inte ned luften. Hon fick köra upp mig till akuten, jag hade inte en möjlighet att själv köra bilen. 

Han berättar om besöket:

– Läkarna tog EKG, syreupptagningsförmåga och de föreslog att vi skulle gå en liten runda för att jag skulle få upp pulsen lite grann. De sa att jag hade 98-99 procent och sa att allt såg bra ut, men jag mådde verkligen inte bra och var väldigt orolig. Jag trodde inte på vad de sa och skällde ut läkaren och var allmänt otrevlig, det skäms jag för i dag…

Han fick åka hem med ångestdämpande medicin, ringde till sin tränare (Pelle Gustafsson) och sin chef på jobbet och bokade in möten med en psykolog.

Men det blev inte bättre.

– Jag förstod ju inte själv hur illa det var, och jag tror inte de runt omkring mig – förutom de allra närmaste och familjen – heller visste det. Jag gick ju till träningarna och var på jobbet, men var liksom ändå inte närvarande.

– Alla sa ”du måste utmana dig själv för att komma tillbaka”, men jag minns att efter ett av de första ispassen satt jag i båset och tänkte ”mitt hjärta kommer sluta slå, nu dör jag”. Det var hemskt. Jag ville träna, men kunde inte. Jag hade dödsångest. 

Han berättar om en annan händelse:

– Jag satt i bilen och kände hur hjärtat slog normalt, men det var inte normalt för mig. Jag såg mig själv köra rakt ned i diket och dö.

– En annan gång skulle vi åka till svärföräldrarnas stuga i skogen i Blekinge. Jag tänkte bara på hur långt in det var in till sjukhuset och vad som skulle hända om jag fick en ångestattack igen.

Till slut, efter att par månader, började det vanliga livet – steg för steg, sakta, sakta – komma tillbaka.

– Min sambo Agnes var helt otrolig den här tiden, jag ville ju inte vara ensam och hela tiden ha henne nära mig. Hon betydde allt där, jag hade noll tålamod och det kanske ett under att hon inte gjorde slut med mig, haha.

Han kom, faktiskt, tillbaka sent i våras och spelade ett par play of-matcher med Dalen.

– Men jag var ju inte samma spelare då. Allt som hänt hade satt sina spår. Jag kommer ihåg första matchen,  det var Karlskrona borta. Bussresan var enormt jobbig, jag hade ingen kontroll alls. Nä, det här som jag gått igenom önskar jag inte ens min värsta fiende. 

* Kan du själv sätta nån diagnos på din sjukdom?

– Jag skulle nog säga att det är mer än covid-19 i alla fall, det är nog psykisk ohälsa som jag gått igenom och som jag fortfarande kämpar med och emot. 

* Ja, hur mår du nu?

– Det går framåt, jag börjar komma in i allt det vanliga och normala mer och mer. Jag har slutat med i stort sett all medicinering och skulle väl säga att jag nästan är helt återställd och att den värsta tiden är bakom mig. Men jag går till psykologen typ en gång i månaden och pratar, det vill jag inte släppa. Jag vill inte riskera några bakslag i den fas jag är i.

I en intervju i Barometern i början av augusti berättade han, för första gången, om sjukdomen. 

– Responsen var enorm, det kom meddelande från okända människor och gamla lagkamrater som önskade att jag skulle krya på mig och tyckte det var starkt gjort att berätta. Då förstod jag att jag kanske inte var så ensam ändå, jag är glad att jag gjorde den intervju och är glad att jag gör den här intervjun. Kanske kan man hjälpa nån som varit i samma situation att våga berätta? Jag hoppas det, det här är inget att skämmas över. 

***

Emil Larsson är en Oskarshamns-produkt som haft en lite krokig väg till där han är nu, med spel i en mängd klubbar. Han gjorde, efter utflykter till Södertälje SK och Örebro, elva matcher i Hockeyallsvenskan med sin moderklubb IKO – men mer har det inte blivit.

Han har själv svaret på varför.

– Jag var inte tillräckligt seriös när jag var 16-17 år. Jag levde på min talang och var inte tillräckligt ödmjuk och ville inte underkasta mig den träning och kosthållning som behövdes, helt enkelt. 

* Ångrar du det i dag?

– Ja, det kan jag göra. Nu fattar och vet jag vad som behövs. Det var faktiskt så att Pelle (Gustafsson, Dalens tränare och sportchef) inför förra säsongen kallade in mig på ett möte och sa ”antingen gör du det här eller också får du inte vara kvar”. Det blev en nyttig väckarklocka för mig, det är jag tacksam för i dag. Jag fick eget kost- och träningschema, gick ned i vikt och blev starkare och kände verkligen att det gav resultat förra hösten, men så kom ju det andra skiten sen…

* Men du har fortfarande ambitioner att spela högre upp?

– Absolut. Visst, jag är 25 år nu, men det vore väldigt lockande att kunna ge hockeyn en riktig chans nu när jag är mer medveten om vad som krävs. 

Under åren i Södertäljes juniorlag bodde han i en lägenhet med David Pastrnak, 25, tjecken som numer är superstar i Boston i NHL.

– Det var en underbar kille och person, men framförallt en fantastisk hockeyspelare. Vi har tyvärr tappat kontakten senaste åren, men jag har många fina minnen från den tiden.

* Förstod du att han skulle bli så här bra? 

– Ja, han var helt outstanding vissa matcher. När man såg han tänkte man lite avundsjukt att ”dela med dig lite, för fan”, haha. Han var makalöst bra redan då.

– Alltså, jag minns en match i SSK:s J18-lag där jag fick gå center mellan William Nylander och Pastrnak. Jag gjorde fem poäng i den matchen och ändå ingen större nytta…det var bara hålla klubben i isen, typ. 

Emil Larsson skrattar.

– Det är ganska coolt, min rumskamrat blev världsstjärna i NHL och jag håller på och lirar på den här nivån. Men han är värd all framgång, han satsade verkligen på det här.

* Till sist – hur bra blir Dalen i vinter?

– Jag tror att det kan bli bra. Vi har stommen kvar, och spetsen med bröderna Thörnberg (Jesper och Martin) är vass och Alex Ek ett mycket fint nyförvärv. Sen måste jag säga att vi har en av seriens bästa målvakter i Oscar Malm, han var grym i fjol.

* Och så kanske en Emil Larsson som kan lägga en hemsk vår bakom sig?

– Precis. Jag är ju som ett nyförvärv! Jag har spelat två matcher nu, hoppas Pelle är nöjd med mig. Det känns underbart att vara tillbaka i laget.

Text: PeO Larsson

Namn: Emil Larsson. Ålder: 25. Yrke: Arbetsledare på ett lager. Bor: lägenhet i Jönköping tillsammans med sambon Agnes. Moderklubb: IK Oskarshamn. Klubbar: Oskarshamn-Södertälje SK-Örebro-Oskarshamn-Tranås-Nybro-Tyringe-HC Dalen (2019-xx).  Position: center/forward. Matcher/poäng i Hockeyettan (med play off): 171/92