sön 6 jul 19:10

Tack för allt Lucas!

497 seniormatcher och många hundra som ungdoms- och juniorspelare. Alla i samma förening, och med ett hjärta som brunnit för klubben och som alltid gjort sitt yttersta för föreningen. Ja att kalla Lucas Larsson för en trotjänare är verkligen inte fel. Men nu är sista tacklingen utdelad, den sista blodsdroppen spilld, för föreningen han varit trogen. Nu ska vinnarskallarnas vinnarskalle sluta och istället ta hand om sin familj, till sambons glädje. Med en sista intervju så vill alla vi Boisare rikta ett stort tack till en spelare och människa som visat vad det innebär att vara just Boisare. 

Lite distans hur känns det nu?

– Det är klart att det är skönt just nu att få några extra timmar att ta det lugnt på tillsammans med familjen, men det är klart att man kommer sakna det i höst när det närmar sig allvaret.

Vad kommer du sakna?

– Sammanhållningen i gruppen, tjötet i omklädningsrummet. Sedan att få tävla varje dag kommer man sakna enormt mycket.

Vad kommer du inte sakna?

– Det är sommarträningen framför allt, haha, den är det oerhört skön att slippa, men något annat är det nog inte. Det är sommarträningen som tagit emot. Sedan bussresorna kanske med och att packa upp bagen när man kommer hem sent på natten efter bortamatch.

Är du nöjd med din karriär?

– Visst är jag det, det har varit fantastiskt roligt, men det är surt att inte ha fått gå hela vägen någon gång. Det har varit ett stort mål de senaste 7-8 åren sedan man insåg att jag inte skulle gå dit själv. Då är det surt att inte ha gått hela vägen med laget, det kommer alltid att gräma en.

Fick du ut det du hade i dig?

– Svårt att säga, jag har alltid varit min egen största kritiker. Men jag har i alla fall alltid försökt ge mitt allt, så på något sätt kanske jag ändå får vara nöjd. Sedan kanske det är lite surt att man var lite lat när man är 15-16, det är svårt ändra på i efterhand. Så man har istället fått träna väldigt hårt efter det sedan, det är svårt att ta ikapp de fysiska bitarna då. Men annars har jag fått ut det jag hade tror jag.

Det blev till slut 497 matcher, alla i Boiströjan. Grämer du dig över att det inte blev 500?

– Ja lite är klart, men samtidigt ser jag det som en stor ära att ha fått göra 497 matcher i en och samma förening, det får inte alla göra. Det är jag stolt över. Sedan hade jag gärna gjort 2 matcher till, men det är inget jag grämer mig över, jag är mer stolt över att jag fått göra 497 matcher.

Vad har Bois och hockeyn betytt för dig?

– Sjukt mycket! Man har spenderat större delen av sitt liv i hallen sedan man var 6 år. Alla skollov så har det varit enormt många timmar i hallen, och sedan tog man tagit klivet upp och spelade a-lag. Att se många som unga killar som nu börjar göra samma resa som en annan, det är härligt att se och det har betytt enormt mycket så klart.

– Jag har svårt att se att jag ska lämna hallen helt och hållet. Jag har sagt det att först året vill jag ta det lite lugnt, men jag kommer säkert gå uppe och se på lite träningar och alla matcher givetvis. Sedan fick vi en son här i januari, och jag hoppas att han hittar hockeyn med så man kan få vara ledare för honom, så jag har svårt att se att jag lämnar ishallen helt och hållet.

Är det överdrivet att kalla Mariehus arena ditt andra hem?

– Nej det är det absolut, det är där jag spenderat mest vaken tid, så det kan man lugnt säga.

Du ska få prata lite minnen med, vad är dina största minnen från isen?

– Boden borta kommer man alltid minnas, när vi tog oss till kvalserien, det kommer man alltid att finnas kvar i minnet. Sättet vi gjorde det på, utan att förlora en match, och att sedan komma hem och det var en massa folk på plats när vi kom hem och tog emot oss, det värmer hjärtat fortfarande när man tänker på det.

– Sedan är det slutspelsserien mot Skövde, det har alltid varit den stora antagonisten och att möta dem i slutspel inför jättepublik både hemma och borta och att slå ut dem var sjukt häftigt. Men alla slutspel är fina minnen, jag har spelat slutspel alla år utom ett, det är få förunnade att få göra det. Dem kommer man alltid bära med sig, det är de man kommer ihåg så här efteråt.

Har du några minnen från sidan av isen?

– Det vet jag inte, men det är klart att det är mycket man fått uppleva som man inte fått annars. Som resorna till Gotland med resa och bo tillsammans, eller när vi spelade i norra allettan och fick resan och ser Piteå och Kalix och uppleva ishotellet i Jukkasjärvi. Det hade jag aldrig fått uppleva om jag inte spelat ishockey.

Finns det några lagkompisar som betytt extra mycket?

– Många! Men ska jag lyfta fram någon så måste det blir Johan Frick som jag känt sedan innan jag kunde gå, att vi fick göra så många matcher i a-laget tillsammans var sjukt roligt. Sedan är det roligt att träffa så många olika från olika delar av landet som man aldrig träffat annars. Det har varit väldigt roligt få lära känna så mycket olika folk.

Vad blir svårt att hitta vid sidan av?

– Det är hur mycket som helst, men kanske framför allt att ha fått träffa så mycket folk, men också allt runtomkring och alla platser man fått uppleva.

Finns det någon/några tränare som betytt mycket

– Alla har betytt något. Första året jag kom upp var Staffan Lundh tränare, han formade mig efter vad a-lagshockeyn går ut på, att ha en disciplin med allt runtomkring. Sedan hade jag Karl Helmersson i många år och han betydde också sjukt mycket. Sedan Appelgren, det var var häftigt, en så erfaren och meriterad tränare som verkligen visste vad som krävdes. Sedan Ronny Helander som jag skrev kontrakt med när jag började spela i a-laget, då han var sportchef först. Han har varit bra på sitt sätt. Alla har varit bra och betytt mycket måste jag säga. Sedan måste jag nämna Peter Isgren, han kändes som att han var med alla år, han har också betytt massor också. Han var så seriös och hade bra isträningar, sedan när han fick ta över fysträningarna med så satte han sig in i det med liv och lust och gjorde det kanonbra med.

Vad ska du göra av all fri tid du får nu?

– Ta det lugnt och njuta och umgås med familjen och kanske hjälpa till lite mer än jag kunnat göra. Jag har åkt hemifrån vid 6 på morgonen och sedan inte kommit hem förrän vid sju på kvällen. Så det har inte blivit så mycket tid hemma. Så nu när vi fått en son med så ska det bli skönt att kunna hjälpa till lite mer med honom och med hushållet.

Blir det inte en hel del träning ändå?

– Än så länge har jag inte gjort ett träningspass sedan säsongen slutade faktiskt. Jag har bara släppt allt och tagit det lugnt, men visst kommer man behöva träna lite för att inte säcka ihop alldeles.

Till sist: Har du någon sista hälsning till alla Boisare där ute?

– Jag vill tacka enormt för stödet som varit, vi har varit sjukt kortskämda med publiken och stödet vi haft, även på bortaplan. Det kvittar vart man åkt så har det alltid funnits folk på plats. Samma med allt ideellt arbete med försäljning av bingolotter och billotter och allt vad det är och alla som hjälper till runt matcherna. Det finns väldigt många människor som lägger ner tid för att hjälpa föreningen, och det vill jag tacka enormt mycket för, utan er så hade det inte funnits någon förening för mig att spela i.

Stort tack Lucas. För din vinnarskalle. För din förmåga att alltid sätta laget före jaget. För att du alltid varit en god förebild. För att du alltid ställt upp, oavsett. För att du varit klubben trogen. För att just du är du. Stort lycka till med familjelivet, vi ses i hallen i vinter!

Foto Sofie Alexandra Kitteröd

Av Krister Holm