Skoterlotter, Kirunabor och noll poäng

Vill ni köpa en skoterlott? 

Hockeypubliken i Nyköping ser ut som fågelholkar. Snacka om en fråga som de får varje dag. Men så är det ju också över 20 år sedan Kiruna kom till stan.

Men den här lördagen är KIF här. Och den nedresta Kirunasupporten tog givetvis lotterna med sig.

Vad ska man med en skoter till i Södermanland? Lotteriet blev ingen succé bland NSK-fansen.

 

Kirunaborna däremot köpte. Men det var inte det vi var i stan för.

Nyköping-KIF. Omgång fyra i Allettan.

Jakten på den första segern gick vidare. Men tyvärr skulle vi gå lottlösa från isen även den här gången.

Insatsen var helt ok. Ett påkopplat bortalag bjud upp till dans. Filip Eriksson buggade bäst, stängde igen, tog en straff och fick se Kiruna ta ledningen.

Simon Thynis smarta passning hittade Jacob Hansson som klappade till.

Vinstlott och 0-1 inför den sista perioden.

Segern var nu bara 20 minuter bort. Men inte heller den här gången var varken marginaler eller Fru Fortuna med Kiruna. Nyköping vände och vann. Förmodligen inte orättvist. Men det hade heller inte en Kirunaseger varit.

Det kändes som femti-femti. En slantsingling.

Den handfulla skaran på Kirunasektionen skakade på huvudet.

”Vi ses i Tyresö”.

Det var bara att skrynkla ihop nitlotten, kasta den i soptunnan, hoppa in i taxin och sedan ta tåget norrut.

Mot huvudstadens kvällshimmel. I morgon är en annan dag. Vår turdag?

 

Hur tar man sig från Hornstull till Tyresö ishall? Kan man promenera dit? Solen skiner ju. Det kan man – men det tar tre timmar om man frågar Google Maps.

Jag har åkt på Kirunas matcher här i södern så ofta det är möjligt och så ofta jag kan.

Jag tänker på förlusten i Nyköping igår. Den är ännu en att lägga till i den långa raden. Senast jag såg KIF vinna här nere var 2015.

Det är ett tag sen.

Härliga Micke Lasu avgjorde.

Så länge sen är det, alltså.

 

Jag går en bit men tar bussen från Gullmarsplan. I gången går jag förbi en handikapplats. Man kanske borde sätta sig där. Visa upp medlemskortet till Kiruna IF om en kontrollant frågar.

De som kände till statistiken skulle nog låta mig sitta kvar där.

För helt frisk är man kanske inte.

Jag tänker ett varv vill. Eller så är det precis det man är. För man gör ju det här av andra anledningar.

Att få se KIF skrinna ut på en nyspolad is är helt enkelt så fint. Den vita tröjan, den snygga ripan, de färgglada revären. Man blir glad.

Mina hockeygrabbar, min hemstad, mina rötter.

Att se Kiruna spela live är som att krama om sina barndomsminnen.

 

I Tyresö sitter jag gott sällskap. Vi är ett 30-tal som trots alla förluster dyker upp och håller tummarna.

Kompisen jag spelade pingis med i Kebne för länge, länge sedan, kvinnan jag gick i samma klass som och som jag inte sett sedan studenten 1997, en gammal god vän, en ny god vän, de nervösa spelarpapporna i sina matchtröjor med grabbarnas nummer på, mannen i Team Kirunatröja som får en spontanapplåd av oss andra när han ansluter till oss på Kirunaläktaren (så snygg är ju tröjan), en ny bekantskap som jag sedan får lift med söderut längs med E4, barnen som håller på Kiruna trots att de bor över 100 mil därifrån.

0980 eller inte. Det spelar ingen roll. Vi är alla Kiruna.

Just i denna stund finns det ingen annan stans jag hellre hade velat vara på.

Det känns som en lotterivinst att bara sitta här.

 

1-7 i baken.

Siffrorna lyser mot oss som Leif ”Loket” Olsson från helvetet.

Vi hoppades på ett måltips.

Vi fick en rejäl slev stryktips istället.

Vi reser oss upp. ”Vi ses i Väsby”.

Dit Kiruna reser, reser vi. För vinsterna kommer, förr eller senare, att komma.

Och då snackar jag inte om jackpotten i Skoterlotteriet.

 

Mattias Heikki