Jakob Karlsson i kramkalas med Jakob Heljemo och med barnen. FOTO: MEIJER MEDIA

”Att det hände oss, att det hände mig, att det som inte borde gå verkligen gick…” * Kapten Jakob Karlsson skriver själv om Vimmerbys mirakel

Vimmerby HC spelar i HockeyAllsvenskan i höst. 

Efter 13 raka säsonger i Hockeyettan gick de ju upp i landets nästa högsta efter en dramatisk kvalserie.

Här – med några veckors distans till det hela – skriver lagkapten och trotjänaren Jakob Karlsson själv om bragden. 

TV:  VH till HockeyAllsvenskan – se jublet på slutsignalen här!

 

Jakob Karlsson skriver här själv om Vimmerbys bragd.

 

Sluta dröm om det ljuva livet, du kommer aldrig var med om det. 

Ett mantra för varje idrottare som jagar och jagar en framgång som aldrig kommer. 34 år gammal och med ett ben på läktaren kom min. 

Ingenting var förgäves. 

Den 18 januari 2023. Med två minuter kvar tar jag en dum, nej helt idiotisk, utvisning borta mot Köping – det absolut sämsta lag vi mött under tio år i Vimmerby. Vi har missat Allettan, vi möter jumbon som står utan en enda vinst, jag sitter i utvisningsbåset och ser mitt Vimmerby förlora. 

99 procent av alla idrottskarriärer består till 99 procent av misslyckanden. Tunga nederlag, svaga prestationer, oro och tvivel. Köping borta var min absoluta botten. Jag kände bara att jag hade slängt bort 25 år av mitt liv på ishockey, på en dröm som aldrig kommer bli av. 

Ett drygt år senare tar vi oss äntligen till kvalserien. Chockade firar vi i Ljungby med mängder av tillresta supportrar. Vi som alltid åker ur i sista steget innan allvaret. Som tappar ledningar, som bjuder på avgörande mål, som blir hemskickade på grund av Covid, som blir bortdömda – vi som alltid förlorar sista slutspelsrundan går äntligen vidare. 

Vi får vår chans. Vi är överlyckliga. 

Någon vecka känns det som att vi redan bränt den. Vi förlorar första matchen mot Piteå med 7-1, vi missar allt mot ett lag vi inte slagit på hela säsongen och vi blir helt bortsopade i Halmstad. Vi har sex poäng efter fem matcher. Vi vet att det troligen krävs 20 för att vinna kvalserien. 

Jag har svårt att hämta mig från Halmstad. Jag åker bredvid en kille i tio meter och har full kontroll på situationen, jag tar med honom ned i hörnet, det finns ingenting yta kvar. Eller jo, det finns det visst det. En puck mäter 25 x 76 millimeter. Säg att han har 30×80 mm att skjuta på i krysset. Men det är precis vad han gör. Det blir 4-1 och ridå. 

Två dagar senare fattar jag fortfarande ingenting, kan inte släppa att den pucken gick in. Det är inte meningen, känner jag. Det är inte vårt år det här året heller, framgången kommer aldrig komma, det här var vår chans och nu finns den inte längre. 

Vi har inga livlinor med fem omgångar kvar, vi måste både gå rent och ha resultat med oss. Vi slarvar bort en poäng hemma mot Piteå, vi lyckas vända hemma mot Hudiksvall. 

En vecka kvar. Kristianstad borta, Brödernas/Väsby borta, Halmstad hemma. Vi är fem poäng efter, vi har fortfarande inga livlinor, men vi har inte gett upp och vi har hittat en kraft, en beslutsamhet och en tro i vår grupp. Vi ser att det fortfarande finns ett litet fönster öppet för oss. 

Tio minuter in i matchen mot laget som vi aldrig slagit leder vi med 3-0. Vi håller undan. Två poäng efter. 

Vi åker till Väsby, tappar trygga 3-1 till 3-3 från ingenstans. Två minuter kvar. Jag ska trycka in en back i sargen. Jag går in för hårt, precis som i Köping, jag åker ut. Jag kommer komma in på isen med sju sekunder kvar. Eddie och jag sitter i utvisningsbåset och fantiserar om ett friläge. 

Det blir ännu bättre. Väsby måste vinna och tar ut sin målvakt. Jag kommer ut på isen. Vi vinner pucken, jag får den 25 meter från det tomma målet. Tre sekunder kvar. Jag ser Anton på andra sidan. I hela mitt hockeyliv har jag passat och passat och passat. Jag vill passa Anton, men 25 år av hockey liksom inpressad i varje cell i kroppen får mig på bättre tankar. Jag skjuter. Pucken glider in med en sekund kvar, mitt i målet. Vi vinner. 

För första gången känner jag att det är meningen, att det är vår tur. Jag säger att det är skrivet i stjärnorna.

Vi sveper Halmstad med 8-1 i sista omgången, det är inget snack, vi är där, det hände, vi lyckades, vi gjorde det, det är fullständig extas överallt. Det blir en kväll som ingen av de medverkande någon gång kommer glömma. 

34 år och första vinsten. Jag kan fortfarande inte förstå att det hände, att alla små marginaler som alla förlorare alltid pratar om plötsligt var på lilla lilla Vimmerbys sida. Att det hände oss, att det hände mig, att det som inte borde gå verkligen gick. 

Hej då, Alvesta, Tyringe och Kallinge. 

Välkomna till Vimmerby, Oskarshamn, Djurgården och Björklöven. 

Det känns fortfarande overkligt att det gick. Jag kanske inte dör lycklig, men jag kommer åtminstone kunna sluta med ishockey lycklig.

* FOTNOT: Jakob Karlsson är journalist och ansvarig utgivare för bland annat Dagens Vimmerby, där den här krönikan är hämtad ifrån.

BILDEXTRA: Se Vimmerbys underbara glädje från isen

Kaptenens passning till mesta mästarna: ”Välkomna till Vimmerby, Djurgården – ni kommer nog gilla vår lilla plåtlåda…” * Truppbygget