ons 7 maj 17:20

Sanna Johansson om att bygga fys, tillit och ett starkare Falu IF

När andra räknar dagar till semester går Susanna Johansson, eller Sanna som hon även kallas, mot sin favorittid på året. Med stopptider, testprotokoll och spelare som flåsar genom frivändningar och maxlöpningar bygger hon inte bara kroppar, utan hela människor.
– Jag brukar säga att jag är född i en ishall. Det är där jag hör hemma. Och i den här gruppen, i den här hallen, känner jag det varje dag, säger hon.

Inför sin tredje raka säsong som fysioterapeut och fystränare i Falu IF är det tydligt: Sanna är inte bara en kugge i maskineriet. Hon är en av dem som bär lagets identitet. I det tysta, i det vardagliga, där säsongen verkligen formas. Hon är en del av pulsen. Av kulturen.

Och det är ingen slump.

Att kliva tillbaka – när kroppen viskar svaret

Efter att ha jobbat inom SHL, SDHL och även som ansvarig fysio i Superettan, lämnade Sanna hockeyn efter säsongen 2021. Hon ville testa sig själv. Se om livet kunde fungera utan isen.

– Det var ett ärligt försök. Jag hade varit i hockeyn så länge att jag behövde känna efter om det var där jag ville vara. Jag tackade nej till uppdrag, gick in i fotbollen på heltid och ställde undan hockeytejp och gipslindor.

Men kroppen svarade före huvudet.

– Det tog inte lång tid innan jag visste. Det är i ishallen jag mår bäst. Det är där jag hör hemma.
– Jag kunde inte hålla mig borta och började jobba med ungdomshockey igen, samtidigt som jag hade det medicinska ansvaret i ett Superettan-lag.

Till slut ledde vägen till Falun och Falu IF. En stad hon inte hade någon naturlig koppling till. Men något klickade. I gruppen. I hallen. I föreningen.

– Det finns en energi här. En samhörighet. Jag brukar säga att det är väldigt ovanligt att fortfarande känna glädje när april kommer, efter en hel säsong tillsammans. Men i Falun har jag aldrig känt mig trött på det. Det är bara tomt när det är slut.

Ett beslut förankrat i förtroende

När Sanna nu kliver in i sin tredje säsong i klubben är det med ny energi, men också tilltro till att Falu IF är på väg åt rätt håll.

– Jag tror väldigt mycket på gruppen vi har. Men också på riktningen klubben tagit. Att Patrik Elfsberg kommit in i sportgruppen betydde mycket för mitt beslut att fortsätta. Han har varit i båset, på isen, i omklädningsrummet, han vet exakt vad som krävs och det märks.

För Sanna är sådana relationer avgörande. Det handlar inte bara om träningsprogram och pulstabeller. Det handlar om förtroende, samspel och att alla delar rör sig mot samma mål.

– Det är ett lagbygge, och då måste det också gälla oss ledare. Det är när vi drar åt samma håll som det blir något på riktigt.

Rollen som sträcker sig långt bortom fysiken

På papper säger titeln fysioterapeut och fystränare. Men hennes roll är större än så. Hennes jobb handlar inte bara om pulszoner och rehabband. Det handlar om människor. Om tillit.

– Ibland tejpar jag ett knä. Ibland håller jag koll på en tappad tand under tredje perioden. Ibland är jag den som sitter på en bänk i korridoren och lyssnar när livet är skit. Det är så mycket mer än fys.

Det där mänskliga, relationsnära, är något hon återkommer till. Det är vad som gör jobbet meningsfullt.

– Jag hoppas spelarna känner att jag finns där. Inte bara för att räkna reps eller läsa testresultat, utan för att jag faktiskt bryr mig om dem. På riktigt. Som människor.

Hon är tydlig med att den typen av relation inte kommer av sig själv. Den måste byggas. Och förtjänas.

– Fakta om kroppen kan man alltid läsa sig till. Men att någon ska våga komma till dig när något gör ont, fysiskt eller mentalt, det får du inte gratis. Det bygger du upp över tid. Varje dag.

Inspiration från landslaget

När Sanna inte är på Lugnet har hon ibland andra, större uppdrag. Hon har varit en del av Damkronornas stab och haft ansvar vid flera samlingar, bland annat under VM.

– Det är ett otroligt privilegium. Att få dra på sig landslagskläderna och vara en del av ett så kompetent team. Jag lär mig så mycket varje gång jag är iväg.

Skillnaden mot klubblag? Tiden.

– Med landslaget har jag bara några dagar på mig att sätta mig in i varje spelare, deras känningar, tidigare skador och riskfaktorer. Här i Falun har jag hela säsongen. Jag får vara med hela vägen. Det ger ett annat djup.

Och den kunskap hon tar med sig in i vardagen gör henne trygg.

– Det gör mig säkrare i besluten. Mer nyanserad. Och jag är ödmjuk inför hur mycket jag fortfarande lär mig, både där och här.

En vår när kroppen bar och laget lyfte

Våren 2024 blev en symbol för ett lyft, likaså våren 2025. Falu IF började vinna. Tredjeperioderna dominerades. Spelarna orkade hela matcher, och hela säsongen.

– Det var första året med mer strukturerad fys. Många hade stor utvecklingspotential, men också vilja. Och vi la ner jobbet. Då får man också utdelning.

Hon lyfter särskilt stoltheten över att laget hade nästan noll överbelastningsskador. Att de orkade. Och att de märkte det själva.

– Det är ett kvitto. För på den här nivån är det lätt att belasta fel. Men vi hade kontroll. Och killarna märkte det. De kände att jobbet de lagt ner faktiskt gav effekt. Det födde någonting i gruppen. Stolthet, kanske.

Ett ögonblick hon bär med sig?

– Slaget om Runn hemma. Fullsatt hall. Ogges hattrick. Challes mål i förlängningen. Det var magi. Jag tror hela laget växte där och då.

Sommaren – där allt börjar

Just nu är det försäsong. Testvecka. Svett. Statistik. Men också något större.

– Det är nu vi bygger grunden. Jag får träffa killarna flera gånger i veckan, lära känna de nya, utveckla det vi redan har. Det är min favorittid.

Hon pratar om individanpassning. Prehab. Fysprofil. Dialog med tränare. Samspel med sportgruppen. Det är detaljerat, men aldrig mekaniskt.

– Vi älskar grispassen. Men framför allt älskar vi att göra det tillsammans. Att bygga något som håller. På riktigt.

Och när spelarna kämpar med att pressa sina gränser, då står hon där. Med både förståelse och krav.

– De älskar att tävla, men det skapar också fallhöjd. Där gäller det att kunna paketera besvikelse till motivation. Och det gör man bäst tillsammans.

Blicken framåt och båda fötterna i isen

Inför säsongen 2025/26 är hon lika mycket en del av lagets kärna som någon annan. Men för Sanna är det tydligt att det här är hennes plats.

– Jag vill bidra med allt jag har. I gymmet. I korridoren. I det lilla och i det stora. Jag hoppas kunna vara den någon vågar komma till när det behövs. Och samtidigt hjälpa laget att hålla, mentalt och fysiskt, hela vägen.

Det är inte alltid hon syns.

Men hon märks.

Och hon är kvar.