På lördag så skrivs historia i Mariehus arena. Då ska en legendarisk Boiskapten erhålla den största äran en förening kan ge till en gammal spelare. Då ska en 13 år lång karriär avtackas, ett åtttaårigt magiskt kaptenskap hyllas. Då ska nummer 21, Filip Thörnqvists gamla nummer, för alltid hissas upp i taket i Mariehus arena.
Det har gått drygt fyra år sedan Filip Thörnqvist spelade sin 517:e och sista match i Boiströjan. Fyra år sedan Mariestad blev av med en portalfigur, en spelare med ett hjärta för föreningen och för sina medspelare som var helt unik. En spelare som var en levande reklampelare både för föreningen och för staden. Men hur började det hela egentligen? Varför hittade en 18-åring från Fritsla till Mariestad, och hur kom det sig att han inte bara blev kvar, utan också såg till att många andra spelare utifrån också blev kvar? Hemsidan tog en lång och öppenhjärtig intervju med den nu 35-årige sportgruppsmedlemmen inför det högtidliga firandet innan seriepremiären på lördag.
Ta det från början, hur började hockeykarriären?
– Det började på grund av att jag såg min stora förebild, min nio år äldre bror Christian, spela ishockey. Jag ville bli som honom, så jag följde honom till hallen. Vi bodde tre mil utanför Borås, men det blev mycket tid i ishallen. Jag spelade själv och såg på träningarna, mamma eller pappa var också där, så man kan säga att jag är uppfödd i en ishall. Jag tog de första skären när jag var tre år gammal, då spelade jag med de äldre. Men jag bröt benet då jag åkte med pulka in i ett träd, så den säsongen blev inte så lång, men jag körde igång igen vid 4 års ålder.
Hur hamnade du sedan i Mariestad?
– Det var en lång väg dit. Från början spelade jag i Borås, och när jag gick i åttan började jag spela J20 elit, men jag spelade också med J18 och U15 och U16 så jag var med i fyra lag. Men på den tiden så hade Borås svårt att plocka upp egna juniorer till a-laget, och när jag fick spela Tv-pucken så gick 13 spelare efter det till Skövde, så det blev ett starkt juniorlag, hela Tv-puckslaget nästan. Jag kände jag behövde göra något annat, för jag hade som sagt var spelat J20 i Borås redan, så det var ett bra steg att gå till Skövde. Sedan hur jag lämnade Skövde har jag fått berätta många gånger, men jag var med och spelade div 1-hockey under Tomas Kempe som förstaårs J18. Jag spelade 5-6 matcher då, och året efter fick jag a-lagskontrakt. Jag var fortfarande J18-junior, och spelade med J18 och J20 och tränade med a-laget. Men efter den säsongen så byttes ledningen i Skövde och den nya ledningen trodde inte riktigt på mig och några till, och då kände jag att jag hade spelat J20 elit sedan jag gick i åttan, jag ville ha något nytt. Så jag hörde av mig till Andreas Appelgren som tränade Mariestad då och han sa ”kom hit”. Mariestad hade ju ekonomiska problem, så de var tvungna att få in några budgetvärvningar. Så jag fick med Simon Bergström och Alfred Sjöman, det var så det började.
Ja och det blev en magisk första säsong. Ni utgjorde linje 18, som ni kallades, och var med och tog laget upp i allsvenskan!
– Ja det var en sjuk säsong där allt klaffade, utom första träningsmatchen mot Skövde som vi förlorade. Men sedan klaffade allt för oss, både för laget och för oss i linje 18. Vi hade verkligen stjärnor som levererade, med Ronny Johansson och Fredrik Jonsson i spetsen. Vi var tippade att åka ur efter de ekonomiska neddragningarna, men gick till allsvenskan, det var en helt otrolig säsong givetvis.
När började ni ana att det skulle gå hela vägen?
– Jag tror inte att vi tänkte så mycket någon gång egentligen, vi bara körde. Men jag tror vi hade exakt samma formationer från andra träningsmatchen till sista matchen. Allting stämde bara. Och när man började slå storlag som Örebro så kände vi att vi var där. Det var som att man visste att sagan skulle få ett lyckligt slut., Visst hade vi tur med, men det har alla lag som går upp, men allt flöt bara på från första matchen till sista, ja eller sista förlorade vi med 10-2, men den var ju betydelselös då vi redan var klara…
Hur upplevde du den första tiden i Mariestad
– Helt fantastisk! Vi pendlade från Skövde, vi åkte med Simons 740, han tog körkort först. Vi togs emot med öppna armar, alla accepterade oss, vi fick ett enormt fint välkomnande och en öppen famn som var otrolig. Från materialare, till tränare och etablerade stjärnor i laget. Visst hjälpte det till att det rullade på så, men jag känner mig så sjukt tacksam över hur väl mottagna vi blev.
Sedan spelade du i Bois några år, men redan som 23-åring tog du sedan över kaptenskapet. Hur kändes det?
– Jag tog över det efter Ronny, och som du sa var jag ganska ung då. Ett otroligt ärofyllt uppdrag givetvis, jag har älskat klubben från första dagen, att man blev så fint bemött och omhändertagen, och Mariestad blev verkligen min klubb, det var den jag ville vara i och ta med upp i allsvenskan igen. Att få ha ett C med tanke på all fina spelare som burit det innan, det var givetvis speciellt.
Och du var verkligen en kapten, inte bara på isen utan även vid sidan av också!
– Jo så var det, på isen försökte jag visa föredöme med hårt arbete. Även om man inte hade sin bästa dag kunde man alltid täcka skott eller nåt, jag gjorde alltid mitt bästa och satte en ära i det. Sedan vid sidan av har jag alltid fungerat bra i grupp, jag var mig själv, uppfostrad av mina föräldrar till det, men jag lärde mig också av de äldre spelarna i Mariestad, så det var väl en kombination av utveckling och uppfostring.
Du öppnade inte ditt hjärta bara för föreningen, utan även för många spelare. Det pratades om att man inte kunde komma till Mariestad utifrån utan att bo på din soffa…
– Ja, jag och Malin räknade ut det för ett tag sedan, och vi kom fram till att vi hade spelare inneboende hos oss totalt mellan 1½-2 år under mina år i laget. Och det var inte en eller två, utan många olika spelare. Så det är många härliga profiler som delat toalett med mig!
Vi har sett att spelare som kommer till Mariestad blir kvar, och försvinner de återvänder de ofta. Spelare blir även kvar i staden efter avslutade karriär. Vad är det i dina ögon som gjorde och gör att folk stannar?
– Det är många pusselbitar som gör det, Materialare, de ideella krafterna, hur seriöst vi bedriver ishockey, intresset som finns. Sedan hoppas jag att jag var en pusselbit i det med. Det är verkligen ett stort kvitto till hela föreningen och något vi ska vara rädda om. Vi har något som är unikt, spelare blir kvar här även efter avslutad karriär, det är ju skitkul. Vi har jobbat upp något fint som vår förening ska värna om.
Du blev ju själv klubben trogen, trots att jag vet att du hade fina anbud från andra klubbar…
– Det var framförallt i början jag hade andra anbud, de 5-6 första säsongerna. Och visst har jag fått bättre anbud från andra klubbar, men jag kände att det var här, i Mariestad, jag ville vara. Det var i Mariestad jag ville spela allsvenskt. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan, och jag mår så jäkla bra här, så varför ska jag lämna? Bois är min älskade förening, det är den jag vill vara i, spela och vinna med. Jag var rätt tydlig med det, så jag fick inga anbud på slutet.
Vad har fansen betytt för dig?
– Jättemycket! Det har varit en ynnest att få spela i den här föreningen med alla supportrar vi haft. Vi spelade aldrig på högsta nivån, men det engagemanget som finns i och runt klubben är bättre än hockeyettan, och få förunnade att ha. Det som kan göra mig ledsen ibland är att inte få fira med supportrarna, att hoppa in i sargen mot fansen eller att få glida på knäna mot dem. Det finns bara i min minnesbank, det är det man saknar mest. Men jag är enormt tacksam att ha det som minne, det var ni supportrar som gjorde att det blev 13 fantastiska år. Det engagemanget och snacket på stan man fått ta del av. Jag har alltid försökt ta mig tid att snacka med fansen, de betyder lika mycket för mig som för fansen, att de står där och hejar match efter match. Som när Katrinhallen, eller Mariehus arena, står upp och klappar händerna sista fem minuterna och verkligen bär oss fram. Det är inte många i världen som fått vara med om det känslan, att få känna det där adrenalinruset man får när en hel hall pumpar upp en, så ett stort tack till alla underbara fans!
Men till slut så tog ändå karriären slut, du hade bland annat problem med en höft…
– Alla sagor blir inte som man vill, men jag gjorde en bra säsong när vi åkte ut mot Troja i playoff 3 och även när vi åkte ut mot Västerås, även om jag var skadad där och var borta i 8 månader. Sedan hade vi en turbulent säsong med sparkad tränare och ett lag som inte fick ut det. Men sedan var vi bra på g med Appelgren som tränare, och slog ut Östersund och var i playoff tre mot Tranås, när Corona kom och stoppade säsongen. Det var tråkigt, för känslan var att vi hade kunnat gå hela vägen där, vi hade något grymt på gång där. Men sedan kom jag in på polisutbildningen och fick ta den chansen. Samtidigt så fick jag avsluta som vinnare, jag vann min sista match innan säsongen avbröts.
Vad har du saknat mest sedan du slutade?
– Som jag nämnde, när jag la av kommenterade jag matcherna, och det var inför tomma läktare på grund av Corona. Så då kände jag att, ”fan vad skönt att inte spela inför tomma läktare”. Det märktes på säsongen med, det var inte detsamma att spela när det inte fanns någon publik. Det visar hur viktiga supportrar är, det är det man saknar. Adrenalinet man får av mycket publik och motståndare som vill slå en till vilket pris som helst. Att känna det där bubblet i kroppen och att få jubla inför 2000 personer eller slänga sig i plexit i Billinghov. Sedan saknar man givetvis också den underbara lagsammanhållningen och tugget som varit i omklädningsrummet under alla år. Jag kommer också sakna alla härliga medspelare och den som jag tror unika sammanhållningen. Det enorma suget efter att få uppleva adrenalinruset av fullsatta matcher kan jag fortfarande få. Jag tror att jag sett Douglas Lögdals avgörande mål mot Troja i playoff 3 många hundra gånger, att se ansiktsuttrycken på Dahlbom och de andra i båset, den känslan sitter med hela livet.
Men du är fortfarande en viktig del i föreningen, numer är du med i sportgruppen. Hur har det varit?
– Det har varit jättekul verkligen. Jag, Calle och Frick jobbar ihop där. Det är svinkul, men mycket att lära också givetvis. Sedan har jag varit med i föreningen som ungdomsledare och J20-ledare tidigare med, så jag har alltid funnits i föreningen, men nu är jag i a-lagsverksamheten igen där jag tillbringat många år.
Om du skulle ta ut de tre bästa spelarna du spelat med under de här 13 åren, vilka skulle det vara?
– Ronny Johansson (numer Helander) måste man ju sätta där. Det var en fantastisk lirare som jag fick spela med de 2-3 sista åren i hans karriär. Jag kom aldrig upp i hans skicklighet, men jag lärde mig mycket av honom, både på isen och vid sidan av.
– Sedan måste jag ta med Fredrik Jonsson med, den överlägset bästa målskytten. Hade man powerplay och pucken gick till Jonsson kunde man fira innan nästan, man visste att det skulle bli mål.
– Den tredje får bli Douglas Lögdal. Han är nog den hockeysmartaste spelaren jag spelat med, vi passade väldigt bra tillsammans. De tre spelarna sticker ut, men hade jag spelat med Jesper idag så hade han varit med där uppe med, men de tre håller jag högst, även om de var lite olika som spelare.
Till sist: Hur känns det nu att få dela plats i taket med två av dem, #17 (Jonsson) och #29 (Helander) hänger redan i taket….?
– Det känns… Det är svårt att finna rätt ord för allt man känner. Mäktigt, ärofyllt, en stolthet. Det är få förunnat att få hamna där. Jag är enormt tacksam för det, och ett kvitto på att man gjort något bra. Jag är pirrig måste jag säga, nervös, och det var länge sedan jag var.
Nu ser vi till att hylla ”kapten Rödskägg” en sista gång. Kom till Mariehus arena på lördag innan 17.50, då ceremonin drar igång! Låt oss ge honom ett minne för livet!
Av Krister Holm
Foto Anna Engström
Boden
Borlänge
Clemensnäs
Enköping
Falu IF
Forshaga
Hudiksvall
Kalix
Kiruna IF
Lindlöven
Norrtälje IK
Piteå
Sollentuna
Strömsbro
Sundsvall
Surahammar
Vallentuna
Väsby IK
Wings
Örnsköldsvik
Borås
Dalen
Grums
Grästorp
HC Vita Hästen
Hammers
Hanviken
Huddinge
Järfälla HC
Karlskrona HK
Kungälvs IK
Mariestad
Mjölby HC
Mörrum
Nyköping
Tingsryds AIF
Tranås
Tyringe
Visby Roma
Västerviks IK
